KNOPBÖLE (nuv. KÖPBÖLE)

möter i urkunderna tidigast år 1551, då i formen Knapböle. I 1500-talets många varianter av namnet är förledens vokal genomgående förbytt till o eller å, vilket beror på att kring 1300-talets mitt svenskans långa a övergick till å - men ovisst är om detta här har skett inom det färdigbildade namnet Knapböle eller om detta är yngre än vokalförändringens tid och har upptagit ett i dialekten förekommande Knåpe. Högspråket har som känt a behållet i ordet knape (man av lågadel), vilket borde betyda att vokalen i fornsvenskan var kort. Hur härmed än må förhålla sig, så förefaller det säkert att namnet syftar på en väpnare, som har byggt sig en gård i Raseborgs nära grannskap. Utan tvivel har detta skett långt före den tid, då namnet ses i skrift. Det har funnits i folkmedvetandet som namn på ett eller två av hemmanen i det i föregående stycke berörda Antböle. I själva verket har folkets minne bevarat äldre och mera nyanserade drag av Knopböles förgångna än av någon annan bys eller gårds i denna bygd. Traditionen härom upptecknades i häradsrättens dombok för år 1681 som motivering till ett domslut i en ägotvist och i anknytning till en om tvistemarken given attest av år 1627. Den i domboken åberopade attesten, senare förvarad i Snappertuna kyrkoarkiv, talar om vad Olof Sigfridsson från Persö Uppgård (bonde där 1592-1613) som gammal hade berättat om Knopböles tidigare öden och som ung hört av "gambla" Knopböle-bonden Markus Larsson (bonde 1540-88), vars far Lasse Markusson likaså hade varit bonde i Knopböle. Berättelsen synes på folksägners vis ha förväxlat en del personer och tidsföljder, varför den av historiker har ansetts mindre tillförlitlig än av 1681 års domare och nämnd. Dess innehåll är, till den del det belyser Knopböles historia:

Markus Larsson var en liten pojke "den tiden förrän Raseborgs slott blev förstört (1523) och hans fader Lasse Markusson hade blivit folklös genom krig och pestilentia". För att få sitt hemman skött hade Lasse gift sin dotter med en skräddare, vilken som hemmåg skulle bistå med sysslorna. Men han visade sig vara en drinkare, som mitt under höanden pokulerade en hel vecka hos borgarna i Snapertun. Då Lasse, stadd på ett ärende, mötte den dryckesrörde mågen på en äng vid Raseborgs gård och förebrådde honom hans leverne, blev denne förargad och dräpte svärfadern med ett yxhugg i bröstet. Dråparen rymde, och gården föll i ödesmål, så att släktingar i Ingå måste taga vård om den minderåriga Markus. Efter några år återvände skräddaren, och genom hans släktingars mellankomst förmåddes Torsten Salomonsson på Brödtorp i Pojo, som då var domare, att utlägga mansbot för honom och i pant för den mottaga en äng, kallad Bomansäng1; denna bytte han ett par år senare mot en likaså Knopböle tillhörig och tätt intill gården belägen, kallad Röstnäs eller Knopholm, jämte tillhörande fiskerätt, och ytterligare gjordes ett byte så, att Röstnäs mot en vid Pojo kyrka belägen äng tillföll Nils Grabbe på Grabbacka; den åtföljde under mer än ett sekel Grabbacka, när säteriet övergick till Grabbes måg Erik Stålarm och dennes ättlingar. Ur ödesmålet upptogs Knopböle inte av skräddaren, men i sinom tid av Markus Larsson, som nogsamt fick märka vilken skada han led av att Röstnäs var förlorat. Han gick till tings för att återvinna det, men misslyckades, dels emedan "de voro själva domare, som han skulle klaga sig före", dels emedan han som ung inte visste hur processen borde föras. Längre fram uppges "bönderna från Knopböle" - antingen vid en tid, då där fanns två hemman, eller då Markus i hemmansbruket biträddes av en son - velat anföra sin klagan hos konungen när han gästade Grabbacka, men inte blivit insläppta, utan avspisats med ett löfte om en årlig tunna salt i förlikning, ett löfte som skall ha hållits ett enda år. Konungen anges vara Johan III, men troligare anknyter sig händelsen till Gustav Vasas besök på Grabbacka 6/12 1555 eller ett besök av Johan under hans hertigtid, ty som konung har han veterligen inte gästat där. - Frågan om besittningen av Röstnäs berördes på nytt vid en jordrevning 12/10 1625, och sannolikt föranleddes därav nedskrivandet av den gamla Persö-bondens berättelse 1627. Jämte den åberopades en attest av 24/8 1635, när häradsrätten vid sommartinget 1681 dömde Röstnäs att återfalla under Knopböle.

1 Vid sommartinget 1681 (FRA 11 7, fol. 282 v) uppgavs Lasse Torstensson till Brödtorp, ej hans far, ha varit domaren som friade mågen, men fadern, Torsten Salomonsson, den som mottog ängen i pant för mansboten - ett missförstånd beroende på tidsavståndet.

I sin Raseborgs slotts historia (s. 101 ff.) har Torsten Hartman behandlat Olof Sigfridssons berättelse utgående från att talet om Raseborgs förstöring skulle avse slottets övergivande 1553; och om Markus Larssons livstid gör han en oriktig gissning, emedan skatteböckernas uppgifter om Markus tid som husbonde har undgått honom. Härigenom har han kommit att finna berättelsen mera oförenlig med historiska fakta än vad den blir om händelseförloppet flyttas tre årtionden tillbaka. Men även då kvarstår några något, delvis antydda i det ovanstående. Att Torsten Salomonsson skulle ha fungerat som häradshövding är inte känt, men sannolikheten av att han har skött ett vikariat blir större, om tiden för skräddarens mansbot förlägges till årtiondena före 1540, från vilka de bevarade urkunderna är få, deras nät alltför grovmaskigt att fånga in alla nödiga fakta.

För de två hemman i Knopböle, som förefanns från 1569 till Adam Bahns tid, antecknas följande ägare:

Markus Larsson 1540-88, nämndeman 1551

Tomas Hindersson 1592 (möjl. styvfar till följ., som synes vara son till ovanst.)

Erik Markusson 1600-1601

Lasse Michelsson 1606-13

Henrik Jonsson 1569-71

Jöns Henriksson 1588

Erik Mattsson 1592-1601

Jören Mattsson 1605-13

1623 båda hemmanen öde under namnen Lars Grelsson och Erik Månsson.

Till Adam Bahn donerade greve Sten sin rätt till skatteuppbörd av de ifrågavarande hemmanen, men jordäganderätten löste han in från deras ägare. Vid hösttinget 1626 antecknades följande köp:

av hustru Margreta i Knopböle, för 15 daler, 1/2 skattmark jord med "någre gamble utruttne och förfallne hus",

av Lasse Grelsson i Knopböle, för 24 daler, 1/2 skattmark med ett hus och ringa husgeråd uti käril och fiskeredskap",

av salig Erik Månssons änka, hustru Kirstin i Kurby, för 30 daler och "till vännegåvor 3 daler", 1 skattmark med några hus,

av Matts Michelsson i Antböle, för 3 daler, hans tredjedel i Skogsängen samt i byte mot äng i Antböle hans tredjedel i "Boomans Eng".

Då Knopböle i sin helhet omfattade 2 skattmarker, var genom dessa köp all dess jord lagd i Bahns hand, utom det under Grabbacka lydande Röstnäs. Det råder då intet tvivel om att Adam Bahn var den som 1627, för att återvinna den förlorade marken, tog vara på gamle Olof Sigfridssons i Persö vittnesmål om hur den hade gått ifrån Knopböle. Det fjärde av de nämnda köpen låter förstå, att Antböle hemman ännu 1626 inte ägdes av Bahn, men då det (liksom även Knopböle) saknas i 1624 års boskaps- och utsädeslängd, är det troligt att dess skatt redan detta år var inbegripen i grevens donation till Bahn. Antböles fortsatta bortvaro ur skatteböckerna tyder på att det snart nog förvärvades och helt gick upp i fogdens sätesgård. - Ängen Röstnäs eller Knopholm kom, som det senare uppgavs, för någon tid i Adam Bahns besittning som pant för en försträckning av 60 daler kmt till Grabbacka-ägaren, men återlöstes. Vid sommartinget 1681 lyckades det för en Adam Bahns sonsons änka, nedannämnda Karin Isaksdotter Ullner, efter process mot den dåvarande ägaren av Grabbacka, majoren Jacob Johan Berg, att under Knopböle återvinna ängen "med dess fiskeri"; i domslutet fastslogs, att den i strid med Konungabalkens kap. 30 var "kommen ifrån Skatt under frälse", men sitt väsentligaste stöd hade utslaget i 1677 års kungliga plakat om ägors återbördande under sina ursprungliga lägenheter.

Adam Bahn, f. 1585 i furstendömet Anhalt, Tyskland, död trol. omkr. 1652, från omkr. 1620 bosatt i Ekenäs som kamrer i greve Sten Leijonhufvuds tjänst, 1627-41 befallningsman över Raseborgs grevskap; fick av riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna (13/3 1633) fribrev att besitta Knopböle under adliga privilegier, fastän han var ofrälse. Som befallningsman torde han främst ha vistats i Ekenäs, men 1635 var han mantalsskriven på Raseborgs gård. Efter sin avgång från sysslan bodde han på Knopböle (mantalsskriven där 1645-50). Hans makas namn är okänt. Han efterlämnade sönerna Johannes och Ernst, av vilka den förre (f. 1621, död 1657) studerade vid Åbo Akademi och blev kyrkoherde i Ekenäs. - En Bahns landbonde i Knopböle är omnämnd 1647.

Ernest Bahn, son till föreg., f. 5/5 1625 i Ekenäs, ägde KNopböle från 1653 och dog där 20/4 1669; gift 1:o med Elisabet Grelsdotter, mantalsskriven här 1656-62 (Ernest änkling 1666), 2:o med Karin Henriksdotter, mantalsskr. här 1668 - bebodde som änka Knopböle till 1679. I sitt första gifte hade Ernest sönerna Johannes och Adam samt två döttrar, Anna och Margareta. Emedan såväl efter den första Adam Bahns som efter Ernests död skatteresten till det grevliga huset översteg egendomens värde, kunde intet arvskifte förrättas innan denna skuld år 1681 efterskänktes i samband med en allmän, av huset Leijonhufvud beviljad avskrivning av rester.

Johannes Bahn, f. 1651, död 1680, och Adam Bahn, f. 11/10 1655 på Knopböle, Ernests söner, hade, enligt vad Adam 1681 uppgav inför rätta, tillsammans "ifrån barndomen förestått och kultiverat" fädernegodset. Johannes var från 1678 gift med Karin Isaksdotter Ullner, rusthållardotter från Bjärnå, och hade med henne en dotter Lisbetta. Efter broderns död begärde Adam 1680 arvskifte, men för skatteresternas skull kunde detta förrättas först 8/11 1681. Karin gifte sommaren 1681 om sig med en "lös dräng" Henrik Johansson, vilken för sitt lösdriveri blev utskriven som knekt, och nu befarade Adam att svägerskan, om inte en snar avvittring skedde, skulle använda boets medel till att lösa ut honom ur tjänsten. Häradsrätten tilldömde Adam vid vintertinget 11/11 1681 besittningen av "sin faders bördsrätts hemman Knopböle med Antböle om 18 stänger jord" mot skyldighet att utlösa medarvingar och reservera de 6 stängerna i Antböle för Lisbetta att av henne vid vuxen ålder inlösas förmånligt. Domen klandrades av Karin; hon bötfälldes i mars 1682 för domkval och råa skällsord om rättens medlemmar, men 5/3 1683 tillerkände hovrätten henne och dottern besittningen av "Knopböle med lösörerna" såsom en välfången gåva - med gåvan avsågs troligen det grevliga husets efterskänkta skuldfordran - och de fritogs för kvar på betalning av vad Johan Bahn och hans fader hade "förskingrat". Därmed hade Adam Ernestsson Bahn förlorat spelet, och han flyttade omkr. 1687 till Åbo, där han blev järnhandlare och där hans ättlingar intill närvarande tid återfinns, sedan några led med släktnamnet förbytt till Bahne. - Karin Isaksdotter blev 1697 för andra gången änka, med fyra barn efter Henrik Johansson: sönerna Isak och Johan samt döttrarna Anna och Maria. Karin levde ännu i december 1698, anges ha dött före 1701. Sonen JOhan fick i okt. 1704, då 14-årig, ett bördsintyg att företes i Reval, dit han föregående vår hade rest till "släkt och anhöriga".

Lisbetta Johansdotter Bahn stod 1690 som svarande i en ägotvist mellan Raseborgs överstesäte och Knopböle; tvisten fördröjdes genom oenighet om vem som skulle vara hennes förmyndare. Senast 1698 var hon gift med Johan Johansson; hon levde ännu år 1700, men var död före 1705. Genom en son, som överlevde henne med likaledes avled före 1705, tillföll Knopböle Johan Johansson, vilken dog nämnda år miste värdskapet genom en exekutions- och immissionsorder av landshövdingen, utverkad av

kaplanen Johannes Drysenius. Denne var på mödernet halvbror till befallningsmannen Adam Bahns sonson inom äldsta släktgrenen, Adam Johansson Bahn, vilken, tidigt föräldralös, blev fosterson hos farbrodern Ernest på Knopböle och dog där omyndig omkr. 1665. Såsom närmaste frände ansåg sig Drysenius äga arvsrätt till den lott i Knopböle som tillkom halvbrodern enligt ett arvskiftesinstrument av 5/5 1666. En lagmansdom av 12/9 1698 gav stöd åt Drysenius anspråk, men ledde i första hand till en i december s.å. med Johan Johansson och dennes svärmor Karin ingången förlikning: Drysenius skulle från 1699 i femton år för sin fordran åtnjuta höslaget av Knopholm, värderat till 15 daler kmt årligen. Någon tid efter Lisbettas död bröt Drysenius förlikningen, förebärande att höslaget endast var en "bidandelön" i avvaktan på slutlig uppgörelse och att denna nu påskyndades av att Johan Johansson som änkling inte längre skötte och underhöll hemmanet utan samlade kronorest på sig. Han förmådde landshövdingen att 8/4 1705 beordra kronobefallningsmannen att med arvingarna på Knopböle "kommunicera" om utförandet av 1698 års lagmansdom, och 2/10 s.å. följde en resolution om godsets inrymning åt Drysenius. Dock fann häradsrätten vid det tio dagar därpå började hösttinget, att frågan om besittningen var underkastad process i högre instanser och att hovrättens besked i ärendet måste inväntas. En tid höll Drysenius legofolk på gården, men tvisten fortgick i olika instanser, tills vid häradsrätten i maj 1711 en ny förlikning ingicks och 3/6 s.å. stadfästes av hovrätten: Drysenius avstod från värdskapet mot att få innehavet av Knopholm utsträckt till år 1740. I detta slutskede delade han sitt arvsanspråk med en bror, som kallade sig Sven Seger??rek.

Erik Clemetsson, f. 1674, d. 1741, blev husbonde senast 1706 genom gifte med Karin Ullners dotter Anna Henriksdotter, f. omkr. 1686, d. 50-årig i jan. 1736 (begrovs i kyrkan 15/2). Oberoende av nyssnämnda immission för Drysenius skrevs Erik i skatteböckerna som bonde på Knopböle med Antböle, kvarstod genom de ryska åren och till sin död; 1738 var han kyrkvärd. Han gifte 24/5 1738 om sig med "pigan" Maria Eriksdotter, f. 1705, brorsdotter till nämndemannen Matts Classon på Bäljars i Läpp; hon fick efter mannens död i stället för sytning tillträda Harabacka torp (s.). - Sitt hemman värjde Erik Clemetsson 1728 mot Beata Hansdotter i Baggård, tidigare gift med den ovannämnde Johan Johansson, med vilken hon hade en son Isak; hon påstod att Johan vid sin ankomst till Knopböle skulle ha medfört ansenlig egendom, angiven i en förteckning av 12/3 1714. Motpartens mening var att Johan "mera fått av den lösa egendomen än honom tillkommit, och ty blivit alldeles skild från hemmanet". Men främst stödde sig Erik på ett testamente till hans hustru, givet 16/2 och 20/3 1705, synbarligen av hennes äldsta bror Isak (fastän tingsprotokollet 1728 ger honom fel namn och anger Anna som brorsdotter, ej syster); även den kvarlevande brodern Johan överlät till henne sin arvsrätt i gården, genom en skrift av 20/2 1728. Talesman för Anna och Erik var Annas morbror, rusthållaren och riksdagsbonden Isak Isaksson från Kyynärä i Bjärnå, som förut hade bistått systern och hennes barn så vid rättegångar som i fråga att betala kronoresten för Knopböle. Rätten fann, att jorden var krono och att arvstvisten sålunda endast gällde lösöret. Detta hade varit sekvesterat för resten, men utlösts av Isak, vars utlägg Erik Clemetsson hade lovat återbetala. Erik fick nämndens bekrätelse, när han anförde att han nödgats ersätta både kreatur och annan av fienden under ofreden bortförd egendom.

Erik Eriksson Knopman, den föregåendes son, f. 1711, bonde från omkr. 1740 till sin död 1756 - begrovs 29/2 i kyrkan. Han fick 1745 gårdens skattenatur ånyo erkänd på grund av att den 1696 hade gällt som skatte och sedan dess gått i arv inom släkten. Gift senast 1739 med Karin Henriksdotter Boström, bonddotter från Jeppans i Båsa, f. 1713; om hennes andra gifte se nedan, Östergård.

Vid arvskifte 15/7 1741 efter Erik Clemetsson tillföll Knopböle ostyckat sonen Erik, men efter dennes död klövs det mellan änkan Karin Boström och hennes svågrar, Isak, Johan och Hans Knopman. Parterna sämjades 23/11 1757 om att dela gården, vilket bekräftades vid hösttinget 1758: Hans Knopman fick den hälft, som senare hette Västergård, mot skyldighet att efter avtal förnöja sin bror, skepparen Johan Knopman, och ge honom husrum. Änkan Boström och hennes barn med Erik Eriksson fick den andra hälften, Östergård, mot skyldighet att förnöja svägerskan Lisa Eriksdotter, gift med bonden Erik Hansson på Persö Nedergård. Dessa Persö-bor samtyckte härtill desto hellre emedan Karin stod i beråd att gifta sig med en svåger och bror till dem (se nedan). Svågern Isak Knopman, borgare i Ekenäs, fick nöja sig med att på särskilda villkor tillträda det under gården lydande Sandsunds torp (se nedan). Emedan klyvningen skedde innan storskiftets grundsatser hade vunnit insteg i bygden, delades ägorna var för sig i den mån de inte lämnades samfällda. Husen skulle delas av "pålitelige män", graven i Snappertuna kyrka likaså delas, men "gårdsens skrifter" stanna i gemensamt förvar. Tillsammans skulle hälfterna, som myndigheterna yrkade, återuppbygga det försvunna Antböle. Därom är att märka dels att framdeles Knopböle Västergård stundom bär dess namn, dels att ett torp med namnet Antböle blir anlagt - troligen för att uppfylla delningsavtalets föreskrift att ägarna gemensamt skulle besätta Antböle med "en åbo under sin disposition". Om hemmanshälfternas ägarföljd antecknas: