NORRBY
omfattade intill 1405 utom skattejorden 1 1/2 skattmark frälse, men detta återfinnes ej senare. En liten utbysjord om 1/3 skattmark lydde 1540 under Horsbäcks bol, likaså 1570, men ej längre år 1600. Inom Degerö bol hade Norrby tidigare 7 7/12 skattmarker, år 1570 7 2/3, år 1600 8 och år 1623 8 1/12 skattmarker. Även inom den till Degerö bol räknade huvuddelen låg 1541-43 under utbysman ett stycke jord, 7/12 skattmarker. Utbysjorden under Horsbäck bol måste ha legat utanför den stångfällda, tegskiftade marken, eftersom byamålet, 1570 angivet till 20 stänger (vilket med sitt avrundade tal förefaller att ha varit byns totala), helt täckes av de där boende böndernas andelar.
De äldsta bondenamnen i byn visar några växlingar, som troligast beror på skrivarnas mindre noggrannhet, varför växelformerna här återges jämsides:
Skattmarker
Magnus Olsson 2 bonde 1541-66, nämndeman vid prosteting 1551.
Frans Henriksson/Hemmingsson 1 bonde 1541-71
Per Eriksson 1 bonde 1541-61, nämndeman vid prosteting 1551.
Matts Nilsson 1 bonde 1541-43
Michel Jensson/Jonsson 1 bonde 1541-43
Mårten Tordsson/Pålsson 1 bonde 1541-52
7
I stället för de efter hand bortfallna antecknas:
Henrik Henriksson 1549-58
Sigfrid Henriksson/Andersson 1549-58
Mårten Pålsson 1559-71
Anders Pålsson 1564-71
Simon Persson 1564-71
Staffan Andersson 1557, öde 1558
Övergående har byn 1557 sju hemman, av vilka dock detta år blott fyra erlägger tionden. Hemmantalet sjunker inom kort till fem, och mellan dem fördelar sig jorden 1570, mätt i stänger och alnar, helt annorlunda än skatten på 1540-talet:
Anders Påvalsson 2 stänger 1 aln
Mårten Persson 4 stänger 1 aln
Simon Persson 5 stänger
Frans Henriksson 3 stänger 5 alnar
Simon Mårtensson 4 stänger 5 alnar
summa 20 stänger
I sölvskatteregistret 1571, där av de nyssnämnda Anders Påvalsson har efterträtts av Jöran Mårtensson, visar hans hemman en hotande knapphet på boskap, medan de andra har normala besättningar. Antalet fem hemman står en tid, formellt in på 1600-talet, då det faktiskt har minskats genom sammanslagningar. Under 1500-talets slutdel framträder bondenamnen i två skeden:
1583-85
Tomas Persson
Erik Andersson
Simon Persson
Henrik Andersson
Anders Staffansson
1592
Tomas Pålsson, 1594 för fattigdom fri från halva färden.
Mårten Persson
Simon Pålsson
Jören Persson
Sannolikt under 1590-talet hände, att en stor del av byns jord på okänt sätt tillföll avlägset bosatta personer. Men den Jören Persson, som 1592 innehade det fjärde hemmanet i byn, köpte av fyra fjärrboende deras andelar och hade tydligen förut av en bysbo köpt dennes andel. De fem köpen är kända genom en lagmansdom, som 1608 stadfäste dem. Att det skedde så sent och i denna högre rättsinstans, tyder på att långvariga tvister om dem hade förts vid häradsrätten - kanske fördröjda av den politiska oro, som kring sekelskiftet rådde i landet. I dombrevet redovisas Jören Perssons jordköp sålunda:
av Mårten Henriksson i Norrby 3 stänger 5 alnar för 69 mk
av Olof i Starkom 16 alnar för 48 mk
av Henrik Sigfridsson i Vohls (Lojo) 7 alnar för 21 mk
av Mårten i Sliparböle (Slipars) 5 alnar för 16 mk
av Tomas Persson i Persö 3 stänger 1 aln för 65 mk och en spann råg
summa 11 stänger 4 alnar
Då den sålunda köpta jorden till sitt omfång på en aln när var densamma som Jören 1601 innehade enligt jordeboken, 11 stänger 5 alnar, måste den jord han innehade redan 1592 ingå däri; den synes ha utgjort det först anförda köpet, f.ö. till stångtalet lika med det hemman Frans Henriksson innehade 1570. Det samlade jordinnehavet räknades utgöra tre av byns fem hemman.
Denne Jören visar sig vara greve Axel Leijonhufvuds gårdsfogde i Ekenäs, som sådan nämnd 4/11 1590, då han på rådstugan fick ett intyg av borgmästaren och det församlade borgerskapet om att han på intet sätt hade förkränkt deras rätt. Förklaringen påkallades av den oro, som inom grevskapet hade väckts av greve Axels hårdhänta regim, och var avsedd att för stadens del befria fogden från anklagelser för övergrepp. Osagt lämnas vilken andel han kunde haft i olagligheter mot landsbygdens allmoge. Att han åtnjöt herr Axels gunst, framgår av en i en skattelängd år 1600 införd anteckning, tydligen avseende de s.k. gärderna: "haver frihet efter Grevens Brev". Samma år avvek Axel ur riket efter sin brytning med hertig Karl. Hur de därpå följande omskiftelserna i grevskapets förhållanden berörde fogdens ställning är inte känt - i lagmansdomen 1608 nämnes han utan titel. Av gree Sten, Axels son som i april 1610 fick förläningsbrev på grevskapet, gjordes Jören Persson till fogde över detsamma; från Grävsnäs, ätten Leijonhufvuds stamgods i Västergötland, sändes han 24/8 1610 hit att tillträda sysslan. Han anses ha varit ett alltför villigt redskap för sin herres förtrycksmetoder; men redan 1613 har grevskapet en annan fogde.
Jordfördelningen i byn var år 1601:
stänger alnar Tionde, råg vackor korn
Jören Persson 11 5 10 10
Mårten Jörensson 4 1 4 3
Per Simonsson 4 - 4 4
Summa stänger 20
En Nils Andersson står 1606-13 i Mårten Jörenssons ställe, men är därefter, liksom även Per Simonsson, försvunnen; och 1619 antecknas: "I Norrby är 3 ödeshemman, haver länge legat öde, och grannarna bruka ägorne och göra rättighet ut". Talet 3 förklaras sannolikt så, att av 1500-talets sex hemman det sjätte ihågkoms som ödeshemman. Dock räknar 1623 års jordebok endast med fem hemman i byn.
Jören Anderssons gods har senast 1619 karaktär av ryttarhemman, håller mot en viss skattefrihet en fullrustad krigare till häst på villkor som greve Sten hade angivit för rustningsvilliga jordägare i grevskapet. Som sådant fortbestår det länge, och under Karl XI inrättas det som rusthåll. Men i ägarföljden synes släktsambandet osäkert:
Israel Pålsson 1623
Hustru Kirstin 1624
Henrik Michelsson 1634-45; hans hustru var måhända Kirstin, skriven här 1647-50.
Axel Henriksson 1656-76, med hustru Karin. Hemmanet ödelagt hösten 1664, upptaget 25/10 1665 på 11 års frihet, att skatta 1677 (1/3 mantal, 1 hn). Ännu 1668 står en ryttare bland hans husfolk, men ej längre 1672.
Tidvis är ryttarhemmanet den enda behållna lägenheten i byn. Ett av ödeshemmanen är 1634 upptaget av Matts Mårtensson, 1635 av Matts Mattsson, även kallad Madss Tattus, 1636 Tattu och Tatt, fattig på boskap och troligen kortvarig - men möjligen var det en hans son som satt här 1645-50, Jacob Mattsson. 1656 är ryttarhemmanet ånyo det enda som förekommer i mantalslängden. Men från 1662 tillkommer nya inbyggare efter hand, så att inom några år fem hemmansbruk redovisas:
Clas Jörensson med hustru Brita 1662-81, synes ha efterträtts av sonen Olof Classon.
Henrik Larsson, 1662 "förryckt", dock kvar till 1681, senare bonde på Persö Uppgård, hustru Beata 1662-81.
Nils Henriksson skrives 1668 som ödesbrukare på "Punghemmanet", som har varit synligt i ödeslängder från 1662, och sitter här ännu 1772; Märta anges 1668 som hans hustru, 1672 som "mor".
Tomas ses 1672 som bonde, tydligen på "Punghemmanet", med hustru Beata, 1676 efterträdd av Jören Hansson, med hustru Elin, - eller av Henrik Henriksson med Märta Mor; den ena av dessa måste ha besuttit Nils Henrikssons, den andra Tomas hemman. Ingendera blev långvarig: 1680-81 ses på det ena hemmanet en änka Margareta Michelsdotter, på det andra Matts Henriksson med hustru Ingeborg.
Det ödesmål, som 1664 drabbade Axel Henrikssons ryttarhemman, antagligen genom eldsvåda, medförde en splittring av godset, i det att han ett år senare upptog blott ett av de tre hemman Jören Persson på sin tid hade sammanfogat. Tydligen delades byn nu på nytt upp i fem hemman, nu jämnstora, ettvart om 4 stänger och 1 3/5 skattmark samt 1/3 mantal. Den täta växlingen av bönder under de följande åren visar att verkningarna av långa tiders lägervall inte lätt övervanns. Bekymren ökades av att ägor pantsattes för skuld: för 12 1/2 daler kmt upplät Axel Henriksson en liten ängsrödja åt Matts Eriksson Finne, en av huset Leijonhufvuds ämbetsmän i Ekenäs. Samma Matts Finne befanns vid en rannsakning 1681 en tid ha (Jb och Militaria-handlingar granskas.) brukat ett ödeshemman i byn till höslag och sått ut 1 1/2 tunna råg, vilket ansågs utarma jorden genom "gödselöse"; jorden var nu i sämre skick än på andra urminnes ödegods, och av hus hade Matts byggt blott en liten stuga och en taklös ria. Hemmanet, om 3 stänger och 1/3 mantal, upptogs nu på frihet av Erik Nilsson, 1687 skriven här med hustru Hebla. En son till dem var måhända den Henrik Ersson, som 1693 jämte hustru Anna mantalsskrevs på ett hemman i Norrby; i samma års restlängd antecknades han som "alldeles fattig". Han nödgades 1697 för missväxtens skull överge hemmanet och lämna det öde; därefter tjänade han som dräng vid Norrby rusthåll. Per Mattsson från Jomalvik fick 2/11 1701 inrymning i hemmanet, vid sommartinget 1702 en ödesrannsakning däröver jämte förord till två års frihet. Hemmanet sades nu gå under namnet Måsa. Rusthållaren i Norrby, vars augment det nu var, hade hösten 1701 brukat och besått ena hälften av årets åkerskifte, men den andra låg i linda. Per Mattsson mantalsskrevs här 1706-10 med hustru Elin Mårtensdotter, men flyttade snart därpå bort efter misshälligheter med den dåvarande rusthållaren, som lade augmentet under gårdens bruk.
Den i Ekenäs bosatta löjtnanten Jacob Detlof begärde i mars 1682 tingsrannsakan om ett ödeshemman i Norrby, vilket "varit alltid förlamat och nu uti några år alldeles öde legat". Det omfattade 1 1/2 skattmark och 1/2 mantal. Honom beviljades frihet t.o.m. 1691; redan i slutet av 1682 bodde han på hemmanet. Sin landbonde där, Olof Larsson, krävde han vid hösttinget 1685 på ersättning för försummelse i tjänsten och på betalning av en skuld bestående i 1/2 tunna mört. Även i Persö skaffade han sig ödesjord och råkade där, liksom i Norrby, i tvist med grannar. Åren 1692-96 bodde han som "husvaktare" på det forna grevliga residenset i Ekenäs, och det är inte känt att han därefter skulle ha återvänt till Norrby.
Erik Carlsson från Gullö begärde vid hösttinget 1683 rannsakning över det förut av Clas Jörensson och dennes son Olof Classon brukade hemmanet, omfattande 1/2 mantal, 1 3/5 skattmarker och 4 stänger jord. Olof hade lämnat det med "åkern alldeles i öde" och med några få förfallna hus. Samma höst hade tillträdaren sått något litet, men så kortvarig blev han, att han inte framträder i skattelängderna.
Ödeslängden för 1687 upptar i Norrby fyra på frihet upptagna hemman:
hemman skattmarker kronomantal bör skatta år indelning
Jacob Detlof 1 1 1/2 1/2 1692 oindelt
Elias Streng 2 - 1 1688 augment
Erik Nilsson 1 5/6 1/3 1690 knekthemman
Samma års jordebok hänför under kavalleriets regementsstab:
(föråldrade jordeboksnamn)
Henrik Larsson 1 3 1/5 2/3
Matts Henriksson 1 1 1/3
Av dessa synes Henrik Larssons hemman ingå i Strengs ovan; byns hela mantalssiffra är 2 1/6, = de i ödeslängden + Matts Henriksson.
Elias Streng, som senast 1685 hade upptagit två ödeshemman i Norrby, var son till en 1663 avliden lantmätare Jonas Streng, nämnes 1668 som student och hade senare sin gärning som lagläsare (vikarierande domare) i Raseborgs län - kallas "lagmanssubstitut" emedan han tjänstgjorde i lagmansrätten, och på en karta av 1694 står hans gård i Norrby under namnet Vice Lagmans. Vid vintertinget i januari 1697 omtalas han som avliden, efterlämnande änkan Helena Leandra, dotter till en lagläsare. Hon förblev med sina barn bonde på Norrby till sin död omkr. 1706. - De två 1687 under Strengs namn förda hemmanen kallades i ödeslängden augment, men samma års mantalslängd upptar bland hans husfolk Thomas Ryttar, varav ses att godset redan då hade den karaktär av rusthåll som det sedermera behöll. I 1693 års mantalslängd skrives "på dragons hemman" dragonen Nils med hustru, piga och "fähustru" (deja), men snart återföll dragonhemmanet i ödesmål och ryttaren fick, som det blev vanligt på rusthållen, åtnöjas med ett torp. Troligen var redan nu rusthållaren den egentliga innehavaren av dragonens hemman, däremot ej av augmentet, som till 1710 var självständigt. Av byns fem hemman redovisades 1710 två under rusthållet, ett som augment och två som öde.
Efter Strengs och hans makas död tillhörde rusthållet någon tid sterbhuset gemensamt, beboddes 1706 av dottern Maria, som var ogift, från 1708 av den äldre dottern Katarina, sedan 1696 gift med Anders Ingman. Han hade jämte sina bröder tagit namn efter Ingvalsby rusthåll i Karis, sitt mödernearv som han ägde från omkring 1696 till 1710. Efter att som ung ha varit i tjänst hos tullnären och f.d. kronofogden Johan Behm verkade han 1696-1709 som uppbördsman, under första halvåret 1722 som befallningsman (kronofogde) i Raseborgs östra härad. Av sin far, som i yngre år var bonde i Bällby nära Svartå bruk, hade han ärvt intresse för långväga handelsresor, blev skutägare och för en tid borgare i Ekenäs, för åren 1698-1706 även stadens uppbördsman. Sin godsbesittning ökade han 1700 genom att köpa ett rusthåll på Elgö i Pojo. I handeln liksom i sin kronotjänst ansågs Ingman vara hård och samvetslös - men han hade den fromhet som yttrade sig i iögonenfallande donationer: med sin maka skänkte han 170 till Snappertuna kapell den vackert snidade och målade predikstol som än i dag är i bruk.
Rusthållets huvudbyggnad förstördes 22/3 1712 genom en eldsvåda: jämte en sal, fem kamrar, kök och farstuga förlorades "bohagssaker". Vid den ryska invasionen 1713 tog sig Ingman med sin stora familj till Sverige. Norrby saknas bland de 1719 för den ryska makten beskattade lägenheterna, var ödelagt genom att fienden hade bortfört vad som kvarlämnats av boskap och spannmål. Efter skövlingen sökte sig Ingmans bror Erik i Högben till Norrby, när han fann det outhärdligt att bo nära den av ryssarna flitigt nyttjade landsvägen, men kunde inte hindra att godset förföll till hus och ägor. Under flyktåren ägnade sig Ingman i Stockholm såväl åt fraktfart som åt juridisk verksamhet, men måste det oaktat ty sig till både flyktinghjälp och skuldsättning. Till handlanden Petter Reincke pantsatte han såväl medförda värdeföremål som Norrby rustningsrätt, och efter hemkomsten kunde han inte gottgöra sina fordringsägare. Han såg sin ställning hotad är denne lät uppbjuda gården som pant och andra borgenärer samtidigt pockade på betalning, bl.a. rusthållaren på Danskog, fänriken Peter Schatelovitz; även gentemot kronan uppges han ha haft att svara för en balans. Medellöshet, sjukdom och infallande missväxtår hindrade honom att iståndsätta rusthållet, vars 23/24 mantal 1724 uppfördes i ödeslängden, och de två därunder lagda augmenten, för vilka han åtnjöt några frihetsår. Han dog i slutet av 1728 och nedlades 24/2 1729 i sin egen inköpta grav i Ekenäs kyrka.
Från 1710, då augmentsbonden Per Mattsson fördrevs, rådde Ingman över hela Norrby, hade där en landbonde Henrik Ersson och lät inbärga höet av ett ödeshemman under namnet Olof Carlsson. 1712 hade han två landbönder, Anders Jöransson och Erik Hansson samt en inspektor Lorentz Streng. 1724 nämndes en landbonde Anders Ersson, men jämte honom blott en dräng och tre pigor - en folkbrist som förklarar att ödesmålet fortbestod.
Ingmans änka Katarina Streng bodde kvar på Norrby till sin död 1740.1 För utredningen av boets affärer synes hon ha haft stöd av de barn, som efter ofreden hade stannat i Sverige och där vunnit goda positioner, och även av en måg i Finland, landsfiskalen Gustaf Johan Blåfield, som var gift med Katarina Ingman och med henne ärvde rusthållet på Elgö. En av de kreditorer, mot vilka hon hade att värja familjen Ingmans besittningsrätt till Norrby, var hennes bror Magnus Fredrik Streng, provinsialpostinspektör i Helsingfors; han lät vid vintertinget 1730 i gården inteckna en fordran innehållande bl.a. en återstod av den köpeskilling för vilken Anders Ingman hade tillöst sig den. På sterbhusets vägnar fick Blåfield 1732 en tingsattest syftande till skatteköp av Norrby kronorusthåll enligt grunder som angivits i en kunglig förklaring på besvär vid 1731 års riksdag; skattebrevet, ställt på Anders Ingmans arvingar, utfärdades av kammarkollegiet 11/9 1732.
1 Katarina Streng lät på Norrby 17/5 1740 sin mans brorson Sigfrid Ingman, kaplan och skolrektor i Ekenäs, uppsätta hennes testamente till förmån för den då ogifta dottern Sophia Juliana, som "största besväret haft" under hennes "ålderdoms sjuklighet". Testamentet protokollfördes vid ting 11/11 1740, varvid uppgavs att boet hade upptecknats 10/9.
Efter ett avtal träffat 18/1 1733 med bröderna Fredrik, Anders och Jonas Ingman samt deras svågrar, Blåfield och kaplanen i Tusby E J Borgelin, inlöste frälseinspektoren Elias Magnus Ingman Norrby-godsen och Elgö kronorusthåll för 3000 daler kmt, med rätt för säljarna att återköpa vad som möjligen komme att föryttras "utom börd"; avtalet gillades 18/3 s.å. av Katarina Streng. Elias Magnus (f. 1704, d. 1773, 1758 adlad Nordenstolpe), senare bankkassör och slutligen kammarråd, förblev bosatt i Sverige. Som hans ombudsman mantalsskrevs 1734 på Norrby Johan Ingman, tydligen en släkting, kvar där i september 1736, då han dömdes till böter och skadestånd för våldbetande av ett kronohemman i byn. Kort därpå måste rusthållet ha utarrenderats till Baltzar Pihl, vilken i mars 1738, efter arrendetidens utgång - då bosatt i Ekenäs - var på godsägarens vägnar stämd inför rätta. En gårdsfogde Samuel Söderberg skötte förvaltningen efter honom och ännu under den 1741 inbrytande krigstiden. Av Elgö rusthåll sålde Ingman redan 9/8 1735 ena hälften för 100 daler kmt till svågern Blåfield - det snarast symboliska priset låter köpet framstå som en gottförelse för att Ingman hade fått godsen alltför billigt.
Efter moderns död synes Elias Magnus ha haft mindre skäl att binda kapital i Finland, i all synnerhet sedan det olyckliga kriget gjorde landets förhållanden osäkra: med sin maka Christina Sophia Spalding sålde han 26/7 1742 för 7300 daler kmt till översten Johan Pihlhielm såväl Norrby som den andra hälften av Elgö rusthåll och två därunder skatteköpta augmentshemman i Hylta i Tenala socken.
Johan Pihlhielm, född 1687 i Stockholm, son till sämskmakareåldermannen Baltzar Pihl, var 1712 löjtnant vid livdragonerna, deltog med utmärkelse i Magnus Stenbocks fälttåg mot danskar och sachsare, råkade först i dansk, sedan i polsk fångenskap, men frigjorde sig i båda fallen själv och var 1718 med Karl XII på tåg i Norge. Han adlades 1719, hade 1722 en civil tjänst, som överinspektör vid stora sjötullen i Skåne, återgick till det militära senast 1728, då han var kapten vid de karelska dragonerna, och fick 1741 avsked som major. Under någon tid stod han i holsteinsk tjänst och fick där överstegrad - "översten i holsteinsk tjänst" är den titel varunder han hos oss framträder i domböckerna. Hit kom han synbarligen utan sin maka, Catharina Helena Ridderborg, f. 1681, gift 1709, död 1751 i Östergötland.
Det med hänsyn till godsens vidd låga pris Pihlhielm erlade förklaras måhända delvis av kriget, men också av det dåliga skick vari hus och ägor befann sig. Efter fredsslutet ville han sätta dem i stånd, vilket när det gällde rusthåll fordrade ett på tingsintyg grundat bifall av landshövdingen. Vid vintertinget 1744 befanns, att Norrby med därunder lagda hemman "icke mindre än andra gårdar här i landet, i synnerhet under den förflutne fientliga tiden råkat uti någon vanhävd och lägervall". Överstens ombud, kaptenen B Zederström, utverkade rättens förordnande om en syn som skulle klargöra behovet av reparationer - trots protest av Blåfield, som på sin hustrus vägnar ville återbörda godsen och ogärna såg att de gjordes dyrare genom i hans tycke obehövliga arbeten. Redan 1743 hade han tillsammans med svågern Johan Ingman yrkat på bördsrätt (fastän ingen sådan gällde för Elgö, som var kronojord), och han påstod sig ha deponerat inlösningssumman, men av någon orsak fullföljde han inte sitt uppsåt - och dömdes omsider 1747 att med 150 daler smt ersätta Pihlhielm för hinder och skada han hade gjort genom olaglig bördetalan.
Under Johan Pihlhielms år synes gårdsbruket främst vara skött av en gårdsfogde: skriven som sådan är 1744 Matthias Björckström, 1751 ?? Elgroth. En inspektor Nils Gelin, med hustru Lisa Grijp, nämnes i kyrkboken, måhända att hänföra till överstens tidigaste år. Till herrskapets personliga tjänst fanns en livréklädd lakej: Olof Biörckman (1744), Johan (1751). En mångårig trotjänare var husjungfrun Margareta Qvast, som i överstens testamente av 6/3 1758 erkändes ha "vist verkelige prov av oförtruten möda, flit och vaksamhet" i synnerhet under hans "mångfaldige svåra anstöter och sjuklighet", fastän hon själv var av svag hälsa, därtill lämnat sin lön innestående hos honom till stort belopp, varför han föreskrev att hon för sin livstid skulle besitta halva Elgö rusthåll och dess två augment i Tenala samt i avräkning på lönen erhålla 600 daler kmt kontant, en fjärdedel av hans andel i en skuta och en stor mängd specificerade husgerådssaker. Ovisst är dock hur långt hon kunde försvara dessa förmåner gentemot överstens son: om hon tillträdde Elgö, så blev det helt kortvarigt. Översten hade hösten 1758, omedelbart före sin död, en tvist med brukspatronen Henrik Johan Kreij om besittningen av det halva rusthållet, och snart blev Kreij dess ägare. Margareta Qvast var 1762, efter käromål av överstens son, av häradsrätten ålagd att med ed styrka sin redovisning över den egendom hon hade haft om händer. Möjligen var hon den Greta hushållerska som ännu 1765 mantalsskrevs på Norrby.
Vid Johan Pihlhielms död 1758 ärvdes godsen av hans son Baltzar Pihlhielm, f. 1712 i moderns hemtrakt Östergötland. Han hade 1726, två månader innan han fyllde fjorton år, blivit volontär vid livgardet, 1729 förare vid karelska dragonregementet, där även fadern tjänare, 1737 sergeant vid samma trupp; han deltog i slaget vid Villmanstrand 1741, men någon inverkan på hans karriär hade detta besvikelsernas krig tydligen inte. Från 1744 tillhörde han Nylands och Tavastehus läns dragonregemente, blev där kornett 1760, löjtnant 1762. Antagligen fördröjdes hans befordran såväl av sjuklighet som av ekonomiska bekymmer, särskilt hinderliga under denna tid då tjänsteköp hörde till kutymen. I januari 1759 kort efter faderns död, uppgavs i ett tingsärende att dennes egendom och skrifter var "av främmande män förseglade" och sonen sedan två år sängliggande sjuk, varför en förevarande ägotvist fick anstå. Sjukdomen synes ha återkommit, men 1764 var han faktiskt i tjänst, av en kommendering till Borgå kompani hindrad att vid tinget i aprl svara i ett fordringsmål. Han tog avsked 1770, det sista år han levde, och fick då kaptensgrad. - Baltzar Pihlhielm levde ogift, men hade kring tiden för faderns död en förbindelse med furirsdottern Anna Margareta Ahlblad, som betjänade honom under hans sjukdom och 1759 födde åt honom ett efter åtta veckor hädangånget piltebarn. För gårdens skötsel hade han 1759 en fogde Sven Gråberg, 1761 en arrendator Anders Åberg, senare som fogde f.d. furiren vid artilleriet Abraham Ahlblad, Anna Margaretas far. En 1764 mot brukspatronen Kreij förd process rörde skulder till måttliga belopp. Mera hotfull var Pihlhielms vid samma tid växande skuldsättning till patronen på Fagervik, Johan Hising, summa 22000 daler kmt, för vilken inteckning i Norrby söktes vid hösttinget 1764. Den antyder ett nät, som snart snärjdes till och halvtannat år senare tvang löjtnanten att gå från gården. Han behöll det augmentshemman i Hylta där han slutade sina dagar.
"I Ekenäs Stad den tjugunde fierde dagen i Blomstermånaden" år 1766 sålde Baltzar Pihlhielm för 39000 daler kmt sitt efter fadern i arv tillfallna skatterusthåll Norrby jämte två därunder avhysta kronoaugmentshemman till överstelöjtnanten Anders Appelbom. Denne, född 1724 i Västmanland, tillhörde en gammal adelssläkt, hade i unga år sin militärtjänst dels i Sverige, dels i Frankrike vid det till en stor del av svenskar rekryterade regementet Royal Suédois. Återkommen till Sverige invecklade han sig i ett farligt politiskt spel och drabbades i maj 1756 av landsförvisning för tio år, verkade sedan i utlandet och vann 1765 sin överstelöjtnantsgrad vid ett tyskt regemente. Från 1764 var han gift med Christina Elisabeth von Daniels, född 1746 som dotter till en jägmästare i holsteinsk tjänst, och hade med henne två i späd ålder avlidna döttrar. Appelbom dog 1770 och begrovs i Ekenäs, varefter hans maka i tolv år som änka innehade Norrby. Kyrkskrivna här jämte henne var under 1770-talet hennes svåger(?) Carl Fredrik Appelbom, f. 1726, och en fröken Sara Elisabeth Björnram, f. 1742, d. 1780. - Ännu 1767 behöll Appelbom som gårdsfogde furiren Ahlblad, som bl.a. skaffade tegel och kalk från Sannäs för ett bygge på Norrby. Från Tyskland hade han medfört en dräng, Anders Bovin, vilken i september 1767 reste till Stockholm och fick tjänst hos ett riksråd. Senast 1771 överlämnades gårdsbruket åt två landbönder:
på "Mattas"
Matts Andersson, f. 1722, mantalsskriven 1771-82 med hustru Maria Isaksdotter, f. 1731, d. 1783
på "Månsas"
Matts Mattsson, f. 1744, mantalsskriven 1771 som landbonde, 1776 som inhysing, med hustru Eva Stina Johansdotter, f. 1745.
Carl Mattsson, 1782 mantalsskriven med hustru Maja.
Christina Elisabeth gifte 1782 om sig med sin avlidne mans kusin Anders Gustaf Björnram, f. 1732, major vid Björneborgs regemente, på vars boställe i Kangasala deras son Claes Anders föddes 1783; kort därpå avgick majoren ur tjänst och bodde sedan stadigvarande på Norrby, där makan dog 1789, han 1796, båda begravna i Ekenäs. Godset tillhörde 1797 det oskiftade dödsboet, bland vars delägare mamsell Merta Charlotta Borenia, f. 1756, som kyrkoherdedotter i Masko, 1800 angavs förestå egendomen. Hon var majorens systerdotter, åtföljde här sin mor Beata Charlotta, f. Björnram (f. 1728, d. 1799), och gifte sig 180 med apologistan (skolläraren) i Åbo Gabriel Avellan, f. 1738 i Tammela, vilken vid hösttinget 1701 på gårdens vägnar svarade i ett tvistemål. Under sin uppväxttid bofasta på Norrby var majorens två kvarlevande barn, den nämnda Claes Anders, som efter studier i Åbo och Uppsala ses som hovrättsauskultant, 1801 i Stockholm, 1804 i Åbo, och Helena Charlotta, f. 1784 på Norrby, 1798 överflyttad till Stockholm, efter återkomst till Finland gift 1806 på Kustö gård nära Åbo med ryttmästaren Carl Henrik Toll, f. 1779 i Asikkala; paret bosatte sig s.å. på Norrby, där en son, sedermera överstelöjtnanten Johan Christoffer Gustaf Toll, föddes 1807, men 1808 flyttade familjen till Vabby ryttmästarboställe i Lojo, där Helena Charlotta dog 23/10 s.å. - medan mannen var fånge i Ryssland; han fick majors avsked 1810, dog 1848. Brodern Claes Anders, annars bosatt i Åbo, var 1808-13 kyrkskriven på Persö Sundsbacka (s.).
Under det Björnram-Toll'ska skedet nämndes som gårdsfogde f.d. betjänten på Norrby Carl Nylund, f. 1760 i Pojo, kvar på gården till omkr. 1797, varefter han någon tid satt inhyses i Total och 1799 flyttade till Kila i Karis. Hans hustru Maria Georgii, f. 1755, dog 1791, varefter han gifte sig med dragonänkan Stina Henriksdotter, f. 1769 i Persö. Han efterträddes av Anders Söderlund, f. 1763 i Karis, med hustru Stina Lisa, f. 1763 i Tenala. Som arrendator, sannolikt från 1802 och till 1806, verkade borgaren Johan Sjöblom, f. 1774, samtidigt genom köp ägare till det närbelägna Sundsbacka, men kyrkskriven på Norrby med sin hustru Maria Stenlund, f. 1772 på Söderby. Två fogdar, Gabriel Hållbom, f. 1778, och Erik Jacobsson, f. 1783, båda från Sjundeå, tjänade var sitt år, 1806-07 och 1807-08. För den inre tjänsten fanns utom pigor en och annan "jungfru" eller hushållerska, tidvis en amma.
För arbeten ute i markerna litade Norrby allt från 1700-talets förra del i stigande grad till dagsverken av torpare. Tidigast nämnt bland torpen är Lövsund vid stranden 1,8 km väster om gården, på 1690-talet bebott av en skräddare som även drev krogrörelse och av Norrby-herrskapet mottog öl och brännvin till avsalu. Det var alltså inte ett torp i vanlig mening, och det synes länge ha legat öde innan det omkr. 1750 ånyo fick invånare. Av dagsverkstorpen framträder de tre äldsta i 1723 års kyrkbok.
Skinnaräng
beboddes av Erik Eriksson, f. 1700, d. 1741. I kyrkboken står efter honom hustru Ingred, f. 1666, som att döma av åldern snarast är hans mor, näst henne en son Erik, f. 1714, som är för ung att vara hennes son, för gammal att vara Erik Erikssons - exempel på årtalens otillförlitlighet i denna kyrkbok. En 1729 i Norrby mantalsskriven landbonde Erik med hustru Ingred är måhända identisk med torparen, men 1734 är Erik och Ingred skrivna på Skinnaräng, 1744 sonen Erik med hustru Karin, 1751 en Anders med hustru Anna.
Nils Pettersson, f. 1711 i Helsingfors, uppgavs hösten 1782, då han vittnade i ett tvistemål, ha vistats på Norrby i 46 år (alltså från 1736); torpare 1761-65, sedan kvar som den nästföljandes svärfar; hustru Stina Andersdotter, f. 1724, änka från 1787. Vid ting i mars 1783 var Nils (här orätt kallad Nils Nilsson) svarande i ett fordringsmål om tre års lega för en ko, vilket visar att han som gammelfar hade eget hushåll.
Elias Johansson, f. 1740, kommen från Pojo som dräng, blev 6/1 1766 måg på torpet, gift med Stina Nilsdotter, f. 1743 på Norrby. Elias hade torpet från omkr. 1771 till sin död 1789; Stina bodde kvar som änka ännu 1802.
Johan Carlsson, f. 1766 i Pojo, dräng på torpet, torpare sannolikt 1789-1807; gift med den föregåendes dotter Maja Stina Eliedotter, f. 1767 på Norrby. Familjen flyttade 1807 till Loppis.
Erik Broberg, f. 1778 i Gammelboda, måhända son till bonden därstädes Matts Jöransson, torpare 1807, hitkommen från Pojo; hustru Stina Bäckström, f. 1780 i Ekenäs.
Björnholm,
800 m NO om gården, på en med Degerö hopvuxen f.d. holme i Totalfladan, har i kyrkboken 1723-38 några torpare som saknas i mantalslängderna:
Matts Eriksson, vars hustru Maria efterträdes av en Lisbeta; hon troligen omgift med en Erik.
Henrik Johansson, f. 1705, vars hustru Elin, f. 1702, dog 1737 35-årig och begrovs i kyrkogården 8/5.
Hans Carlsson, f. 1700, med hustru Anna, f. 1702; hans svärmor dog 68-årig 1737, svärfadern Michel 79 1/2 år gammal 1740.
Matts Christersson, med hustru Maria, sannolikt kortvariga på torpet.
Mantalsskrivna är torpare här från 1744.
Erik Jöransson, med hustru Lisbeta, 1744.
Hans Tomasson, med hustru Maria, 1751.
Henrik, 1761 med hustru Maria - 1765 är Henrik ensam.
Gabriel Johansson, f. 1741, nämndes 15/11 1784 som nyligen avliden; hustru Stina Johansdotter, f. 1735. Båda vid torpet 1771-82, Stina till 1785 kvar som mor till nästföljande. Gabriel var till sin död förmyndare för en bonddotter på Persö Mellangård, tydl. släkting.
Johan Gabrielsson, f. 1764, son till föregående, torpare 1785.
Henrik Eriksson, f. 1748 i Fagervik, d. 1816 (1826?), torpare 1786-; hustru Helena Hansdotter, f. 1749 i Fagervik, deras barn f. i Norrby 1778-85.
Nyåker,
800 m SV om gården, vid en odlad dalsänka, har liksom det föregående torpet bebyggare, som antecknas i kyrkboken 1723-38, men ej är mantalsskrivna.
Henrik - hustruns namn oläsligt.
Nils, f. 1690, hustru Maria, f. 1693; föräldrar Anders, Maria.
Anders, hustru Maria. 1/5 1755 begrovs en torpare Anders från Norrby, död 33-årig.
Nils Persson, mantalsskriven 1744 med hustru Kirstin.
Jonas, torpare 1751, med hustru Caisa. Jonas dog 25-årig 1753, begrovs 13/8.
Anders, torpare 1761, med hustru Maria.
Jacob Eriksson, f. 1729, torpare 1765-76. Gift 1:o senast 1761 med Anna Johansdotter, f. 1732, död 19/12 1774; 2:o omkr. 1775 med Karin Henriksdotter, f. 1740, piga på torpet innan hon blev hustru.
Johan Gabrielsson, f. 1746, torpare omkr. 1782-90. Gift senast 1771 med Maria Johansdotter, f. 1745.
Lars Granström, f. 1749, kyrkskriven här, till nattvard 1787-88, tydligen samtidigt med den föregående, men någon tid bosatt på Måsabacka torp, där han på 1770-talet är skriven under namnet Lars Grahn. Gift senast 1781 med Lisa Eriksdotter, f. 1748, d. 1802. Även skomakare (s.).
Hans Andersson, f. 1755 på Nyboda, d. 1809, torpare 1791-1809. Gift senast 1791 med Maria Hansdotter, f. 1764 i Persö, som änka bosatt på Lövsunds torp. Han synes vara den Hans Holmström, torpare i Norrby, som nämnes i ett tingsärende 1794-95.
Lövsund
(se ovan) beboddes omkr. 1750 av Erik Mattsson och hustru Maria, men saknas 1761-65 bland de mantalsskrivna torpen.
Hans Isaksson i Löfsund vigdes 15/10 1769 med pigan Anna Persdotter i Langansböle; båda mantalsskrevs 1771 som torparfolk i Lövsund.
Johan Johansson, f. 1726, mantalsskriven som torpare 1776; gift senast 1761 med Maria Andersdotter, f. 1741. Han nämndes 5/12 1786 som avliden.
Elias Pettersson, f. 1744, var torpare tills han 1786 flyttade till Pojo, men troligen tidigast från 1782, eftersom torpet saknas i detta års mantalslängd. Gift senast 1772 med Maria Johansdotter, f. 1741.
Nils Hansson och hustru Greta Persdotter anges i kyrkboken som torparfolk - utan andra tidsuppgifter än två barns födelseår: 1773, 1775.
Henrik Johansson, f. 1760, med hustru Caisa Eriksdotter, f. 1746, och en 1781 född son, är skrivna i 1785-90 års kyrkbok utan närmare tidfästning.
Carl Forsbeck, f. 1742 i Finby, tidigare som skomakare bosatt på Lövsund, torpare sannolikt från 1788 och ännu 1791. gift (trol. 2:o) med Anna Johansdotter, f. 1761.
Johan Långström, f. 1769 i Pojo, torpare 1797, s.å. flyttad till Kärrby. Gift 1795 med Anna Andersdotter, f. 1768 på Horsbäck.
Alexander Qvarnström, f. 1764 i Karis, torpare 1800, flyttade 1805 till Lojo. Gift med Anna Henriksdotter, f. 1768 i Karis.
Hans Hansson, f. 1779 i Tenala, torpare trol. 1805, flyttade 1807 till Norrby gård. Gift med Johanna Hansdotter, f. 1779.
Gabriel Järnström, f. 1782 i Pojo, hit 1807 från Gebbelby, flyttade 1809 ?????
Johan, torpare 1765, med hustru Maja och dotter Hedvig.
Torpet är därefter försvunnet, ses ej i bevarade kyrkböcker.
Måsa eller Måsabacka
beboddes 1761 av en torpare Michel med hustru Maria, men saknas 1765 i mantalslängden. 1771 skrives här en städslad dragon Johan med hustru Beata samt en åldring med hustru. Kyrkboken 1773-77 (av vars anteckningar en del faller utom dessa år) upptar här fem torparfamiljer, som antagligen med korta mellantider har efterträtt varandra, tre av dem vid någon tid skrivna på ett annat av Norrby-torpen:
Matts Mattsson, f. 1744, med hustru Eva Stina Johansdotter, f. 1745.
Lars Grahn, se Nyåker.
Nils Hansson, se Lövsund.
Jacob Eriksson, tidigare på Nyåker, se detta.
Erik Backman, med hustru Karin, båda utan födelseår, men fyra barn födda 1755-71. I 1776 års mantalslängd står en Erik utan farsnamn med hustru utan namn, i 1782 års en Erik med hustru Maja. De sistnämnda återfinns i kyrkboken 1785-90 som
Erik Johansson, f. 1740 och Maria Johansdotter, f. 1758; hos dem även hustruns föräldrar: Johan Blomberg, f. 1727, och Anna Alexandersdotter, f. 1720.
Matts Johansson, f. 1756, torpare 1786-87, flyttade till Ingå 1787, med hustru Helena Mattsdotter, f. 1761.
Anders Andersson, f. 1743, hit från Ingå 1787, saknas i 1791 års mantalslängd; hustru Kristina Henriksdotter, f. 1750.
Det täta ombytet av inbyggare synes visa att lägenheten var otjänlig som torp. Den låg troligen öde under 1790-talet, beboddes sedan till 1804 av en inhyses kvinna, till 1808 av en reservdragon och en spannmålstorpare.
Vikberg
var enligt 1771 års mantalslängd torp, bebott av en Anders med hustru Maja och en 16-årig son Erik.
Skräddars,
nu Skräddarbacka, 1,5 km SV om gården, synes, att döma av namnet, ha bbotts av den 1769-86 på Norrby skrivna skräddaren Henrik Bäckman, f. 1747, d. 1786, omkr. 1771 gift med Maria Nilsdotter, f. 1742 vid Fagervik - hon bodde kvar här som änka och som ogift med skräddaren Matts Frisk, vilken hade sitt hem i det närbelägna Björnböle.
Carl Johan Bäckman, Henrik Bäckmans son, f. 1772 i Norrby, 1791 skriven ensam som torpare, senast 1795 gift med bonddottern från Rösund Lillgård Eva Sofia Eliedotter, f. 1776; flyttade 1811 till Ingå.
Nybacka,
600 m SV om gården, brukades senast från 1789 av Hans Eklund, f. 1750 i Tenala och hans hustru, Maria Axelsdotter, f. 1755 i Tenala, föräldrar till torparen Hans Hansson på Lövsund och senare bosatta där, efter att ofta ha bytt hemvist; 1808-10 var de åter skrivna på Nybacka.
Isak Hansson, Hans Eklunds son, f. 1777 i Tenala, med hustru Maja Caisa Gran, f. 1776 i Viborg, synes ha varit torpare här innan han 1802 flyttade till Nurmijärvi.
Nytorp
- kanske det senare Nykulla? - beboddes av den 1803 från Grop hitkomna Carl Forsbäck, förut skomakare vid Norrby gård och torpare vid Lövsund, 1815 kvar på Nytorp med sin ovan nämnda hustru.