JOMALVIK

beboddes 1540 av det jämfört med senare tiders förhållanden märkliga antalet fem bönder, som sigemellan delade 1 1/2 skattmark:

Jacob Hansson 1/4 skattmark

Erick Olsson 1/3 skattmark

Jens Holgersson 11/24 skattmark (1/3 + 1/8)

Lasse Hansson 1/3 skattmark

Oleff Michilsson 1/8 skattmark

Beaktar man det omdöme, som på 1700-talet fälldes om platsens ofruktbara, lätt uttorkande sandjord och brist på tjänlig ängsmark, så måste ett givande fiske, och därjämte måhända sjöfart, förklara det fordom så stora antalet invånare. Vid 1700-talets mitt påstods fisket i Jomalvik vara obetydligt, men gamla män mindes att de som unga hade rott i det sedan dess upplandade sundet mot Gullö, och här måste fisken i tidigare skeden ha haft en passage som inbjöd till storfångster. Skattetalets egendomliga fördelning i både tredje- och åttondelar kan ha sin grund snarare i notars och byggda fiskspärrars andelar än i jordens uppdelning. Även den stora vik, efter vilken byn har namn, kan vid större vattendjup ha varit fiskrik - och måste ha varit det, eftersom byn har namn efter den och inte efter sundet i väst.

Ett jämnare storleksförhållande mellan hemmanen framträder i de smörskatter, som utgick efter persontal och mjölkande kor. De växlade från år till år, men under det första noterade, 1549, utgick näbbskatten för 3-2 nattvardsgångna personer per hemman, i byn summa 13, komålssmöret under sitt första kända år, 1556, för 3-2 kor per hemman; det antecknas då för fyra hemman, med tomrum för det femte, Henrik Olssons (troligen son till Oloff Michilsson), som året därpå betalar för 3 kor, medan de övriga då erlägger smörmarken blott för var sin enda mjölkande ko. Samma Henrik Olsson saknas i den första kända tiondelängden över spannmål, 1557 års, och betecknas 1558 som "mala", d.v.s. oförmögen att skatta i spannmål. Den relativa jämnheten i spannmålsodling ses av följande siffror för de fyra skattande i Jomalvik:

(måttenhet: vacka) år 1557 år 1558 år 1561

råg korn råg korn råg råg

Jöns Michelsson 2 1 2 2 Jöns Michelsson 2 0

Hans Magnusson 2 1 2 2 Jöns Pålsson 2 0

Erik Olsson 2 1 2 2 Erik Olsson 3 0

Jöns Holingsson 3 1 2 2 Jöns Holingsson 3 1

Siffrorna liger klart under genomsnittet för jordbrukare (s.), och ytterligare visas sädesodlingens svaghet i den 1558 antecknade klockareräntan, som för de flesta hemman utgick med 7 vackor, men i Jomalvik med 3 1/2 för ettvart av de fyra skattande hemmanen. Möjligen härrörde denna spannmål från svedjefall i byns rätt via skogsmarker, vilka f.ö. saknade avgränsning mot öster, så att sveder på Hurskursnäs nuv. marker inte var uteslutna.

När byamålet i stångtal år 1570 redovisas, är siffrorna likaså jämnare än 1540 års skattetal: mellan fyra hemman delas 12 stänger så, att två har 3 vardera, det tredje 2 5/6, det fjärde 3 1/6. Men sölvskatteregistret, som 1571 talar om lösöret, låter veta att Jöns Michelsson är mera förmögen än de tre andra: hans häst är värd 7 mark, de andras 5 mark, han har 4 fullvuxna kor, de andra 2 varje, han 4 får, de andra 3-1.

År 1592 ses i Jomalvik blott tre hemman, med inbördes lika smörskatt och alla taxerade till full klockareränta (7 kappar) - som fallet var redan 1561 och därefter. Ett av byns hemman hade 1587 stått skrivet bland oförmögna som inte mäktade med gärder, och 1593-94 står två bönder i motsvarande längd betecknade som grevens landbönder. En hjälpskattelängd av år 1600 upptar i Jomalvik blott två bönder, Lasse Olsson och Erik Jörensson, av vilka den förra skattar ungefär dubbelt mot den senare. Jordeboken för 1601 anger namnen Lasse Olofsson och Erik Mattsson, vardera med 6 stänger jord, och har skattmarkstalet höjt från 1 1/2 till 2 för byn.

Åren 1606-07 ses här ett enda namn, Michel, svarande för 1/2 mantal och 4 personer i ålder mellan 16 och 60 år. Troligen är han den Michel Mattsson (Storgård), som 1609 skattar för två hjonelag och i byn har en granne Lasse Olofsson (Lillgård) med ett hjonelag.

Storgård

Michel Mattsson 1606-23

Simon Michelsson 1623-56, hade 1 1/2 hemman med 5 stänger jord, 5/7 skattmark, mantalet nedsatt till 1/3; sådde 1624 1 tunna råg och 1/2 tunna korn. 1634 hade han en hustru, som legat tre år på sängen, samt en piga, 1635 endast pigan, 1656 sonen Hans och två döttrar.

Hans Simonsson, den föregåendes son, bonde 1662-64; sin hustru Margeta Sövringsdotter övergav han och rymde till Stockholm med en ogift kvinna (s.); vid rättegång mot mannen 1672 begärde Margeta skilsmässa.

Erik Mattsson 1666-68; en jämte honom nämnd hustru Margeta är troligen inte hans, utan den kvarboende övergivna.

Erik Eriksson 1672, med hustru Beata.

Samuel Persson, bonde 1676-93, anges ha upptagit hemmanet av öde; var skeppare, som sådan redan vid 1650-talets mitt i tjänst hos redare i Ekenäs; hustru Lisbetta 1676-93. En deras son var uppbörds- och mönsterskrivaren Esaias, nämnd 1693 i ett mål om pengar som Samuels hustru 1689 hade fått av en bonde i Grop att levereras till sonen. - Till följd av ödesmål hade hemmanet senast vid Samuels tillträde blivit ansett för krono. Indelningskommissarierna lade det först under infanteriet, men gjorde det från 1690-talet till augment under det i grannskapet, i Pojo socken belägna Gullö rusthåll.

Jacob Wulff, borgare i Ekenäs och verksam som skeppsredare, åtog sig hemmanet vid okänd tid, men uppsade det vid vintertinget 1706. Därvid meddelade länsmannen att en ny brukare redan var utsedd av kronofogden.

Hans Hansson, dittills "notman" (fiskare) på Odensö i Pojo, erhöll 22/2 1706 av kronofogden sin inrymning i hemmanet "sedan Jacob Wulff det öfwergifwit", tillträdde det genast och fick av Wulff en halvtunna råg till utsäde, en eka samt andra "bohagssaker", varjämte Wulff utfäste sig att till rusthållaren erlägga årets augmentsränta, allt mot löfte att tillträdaren satte husen i sådant stånd att vid kommande syn Wulff skulle undgå allt ansvar för missbyggnad. Om dessa villkor och om boskap, som Wulff hade lämnat kvar, fördes 1709 en rättegång. Hans Hansson behöll hemmanet till sin död hösten 1730, dock med avbrott för åtminstone en del av flyktåren: det saknas bland de 1719-21 till ryssarna skattande, låg alltså då öde, upptogs 1722 ånyo av Hans, på frihet intill 1727. Hans änka Maria Mattsdotter, här som hustru redan 1706, uppsade hemmanet vid vintertinget 1731 för att få flytta vid Valborgsmässa, emedan hon efter mannens död ej hade annan manshjälp än "en ung son, som intet skulle wela hålla sig therwid"; hon hade redan om hösten förmått rusthållarens, major (senare överstelöjtnant) Carl Klicks maka, fru Märta Christina Boije, att lova antaga en ny bonde, men blev dock vid tinget ålagd att "see hemmanet till nytta, såsom hon thet kan förswara", tills en brukare trädde till. Härigenom drevs hon sannolikt till det hon genom uppsägningen ville undgå: att "råka i större widlyftighet, och hemmanet ställas i lägerwall" - efterträdaren ställde borgesmän för sig, vilket tyder på att han betingade sig frihetsår, och fick borgesmännen först 1732.

Jöran Hindersson Keidenberg, med hustru Anna, torde ha kommit från någon av de övre byarna i Karis, att döma av att hans nyss antydda borgesmän var Henrik Mattsson i Mjölbolsta och Anders Mattsson i Brasby. De sade vid vintertinget 1735 upp sin då tre år gamla förbindelse. Måhända föranledde uppsägelsen hans bortflyttning?

Johan Johansson, f. 1697, hade under ryska tiden någonstädes förestått ett hemman och för dess högärd nödgats att av borgaren Böning i Ekenäs låna 90 daler kmt. Senast 1736 tillträdde han Jomalvik och ville då betala sin skuld med ett parti timmer, utverkade på laglig väg tillstånd att hugga och sälja vissa mängder, men råkade det oaktat in i en långdragen rättstvist med herrskapet på Gullö och med kronofogden Pernström, vilka bestred giltigheten av bl.a. en från landshövdingsämbetet erhållen resolution. Han behöll hemmanet till sin död 1761, begrovs 15/11 i Snappertuna kyrka. 1765 är han i mantalslängden efterträdd av en landbonde, vilket beror på att frun på Gullö, friherrinnan Maria Christina Armfelt med stöd av rusthållares förmånsrätt 1762 hade skatteköpt augmentet. - Hos Johan bodde under hans tidiga år föräldrarna, Johan f. 1657, Anna. Hans hustru Chirstin anges i den äldsta kommunionboken vara född 1712, men är sannolikt identisk med den 1773 som mor till nedan (på Lillgård) nämnda son Anders skrivna Stina Jacobsdotter, f. 1703.

Erik, landbonde 1765, som "bräcklig" fri för mantalspengar, troligen död före 1771; hustru Stina Henriksdotter, f. 1703, levde 1773 som änka hos nedannämnda son, dog 1775 och begrovs 5/6.

Henrik Eriksson, den föregåendes son, f. 1741, d. 1788, landbonde 1771-88; gift 9/10 1764 med Brita Mattsdotter, f. 1741 på Slipars som bonddotter, på Storgård kvar som änka till sin död 1806.

Johan Henriksson, den föregåendes son, f. 1768 i Jomalvik, landbonde omkr. 1793-1808; gift senast 1793 med Maja Broström, f. 1771 i Bro; båda till Pojo 1808. - Hemmanet såldes 7/3 1792 av friherrinnan Armfelt, jämte Gullö och Odensö, till kapten Magnus Wilhelm von Törne, vilken inom kort skänkte godsen till Anna Elisabet Armfelt, maka till den efter Anjala-konspirationen landsflyktiga Carl Henrik Klick. Måhända var såväl köpet som gåvan tomma formaliteter, ty då godsen 1/10 1799 såldes till bruksinspektoren Anders Johan Holmberg - i tjänst hos ryttmästaren Michael Hisinger och möjligen vid köpet en bulvan för denne - angavs som säljare inte Anna Elisabet utan friherrinnan Maria Christina Armfelt. 1807 sålde Holmberg godsen till bonden Hans Lindholm, bördig från Tenala och sedan några år bofast i Pojo. Det sistnämnda ägarbytet åtföljdes av ett ombyte av landbonde.

Erik Johan Lindström, f. 1770 i Pojo, hit från Pojo 1808, tillbaka dit 1813, däremellan landbonde på Storgård; gift med Maria Westerlund, f. 1765 i Pojo.

Lillgård

Lasse Olofsson 1609.

Simon 1612-13 skattar för 1/4 mantal (grannen Michel för 1/3), är möjligen samma Simon Eriksson som 1623 har hemmanet under stadgeskatt, men däremellan ses 1619 bondenamnet Michel Persson, och då anges hemmanet vara "nyligen optagit" av öde. Denne Michel har 1623 ett andra stadgehemman i Jomalvik "till skatt 1624" - men båda saknas 1624 bland de skattande.

Bertil Eriksson är 1634 skriven som bonde, men "förlammadt" och med en "gammal Quinna" som enda husfolk. 1635-36 är hans namn borta, och nu antecknas "Een gammall drengh och gammall quinna som achtar Her Arffwedtz i Eknäs Booskapp"; i boskapslängderna står hemmanet under herr Arvids namn, d.v.s. stadsprästen Arvidus Thomae Gunnerus innehar det. Han måste under denna folkbristens tid ha haft svårt att hålla hemmanet vid makt: 1645 står i ödeslängden två hemman i Jomalvik, tydligen de 1623 nämnda stadgehemmanen, tillsammans 1/3 mantal. Ödesmålet blev långvarigt, angavs 1662 likaså gälla 1/3 mantal stadgeskatt, men nu räknat som ett hemman.

Elisabet Evertsdotter - måhända en syster eller dotter till den under Nyboda nämnda Evert Wijker? - skrives i mantalslängderna 1666-72 som brukare av ödeshemmanet, biträdd 1666 av två drängar och en piga, senare av dräng och piga. Efter henne inträder ödesmålet ånyo, och 1687, när efter reduktionens begynnelseskede hemmansbeståndet sågs över, antecknades här: "Såssom detta hemman icke skall wara till finnandes, altså utsättes detta till Jordhrefning." Ingen skatt lades på det, men för det bebodda (Storgård) höjdes skattmarker och mantal, vilket bör ses som en bekräftelse på att all jord i byn nu lydde därunder.

Då myndigheterna kring 1700-talets mitt i samband med storskiftet ville återupprätta och bryta ut försvunna hemman som upptäcktes i gamla jordeböcker, berördes även Jomalvik av denna strävan. En lantmäteriförrättning 1753 ledde omsider till att augmentsbondens i Jomalvik son, Anders Johansson (f. 1741, d. 17 ), omkring 1762 tillträdde det nyutbrutna Lillgård, vars anvisade åkermark var bevuxen med delvis grov skog. Om de träd han där hade att avverka träffade han leveransavtal med assessor Hising på Fagervik, och av honom fick han så det kapital han behövde för uppodlingen - jämte ett visst stöd i den försvarskamp han från början måste föra mot friherrinnan på Gullö. Hon underkände utbrytningens laglighet, vidhöll att Jomalvik i dess helhet sedan indelningstiden var augment under Gullö, anklagade nybyggaren för intrång på hennes marker och lät sitt folk föra bort boskap, hö och korn från de ägor han ansåg vara sina. Hon förde tvisten upp i högre rättsinstanser, med bl.a. den påföljd att hovrätten upphävde det tillstånd till avverkning och försäljning av skog som landshövdingen hade meddelat. Emedan ett 1764 utfört skifte av skogsmarken inte var stadfäst, gällde den ännu 1772 som samfälld för de två hemmanen, och bonden dömdes, utom till böter, att ersätta friherrinnan hennes andel i timmer och ved som han hade sålt. Slutligt lyckades Gullö-ägarna dock ej förhindra att Lillgård blev bestående. Anders Johansson och hans hustru Maria Andersdotter är skrivna där som värdfolk ännu under 1780-talet. Anders hade handelskontakt med rådmannen Gustaf Fredrik Böning i Ekenäs och synes under samma årtionde ha överlåtit hemmanet till denne, antagligen för att bli fri från iråkade skulder; Böning skall enligt ett arrendekontrakt ha från Jomalvik uppburit bl.a. 1/2 lispund humle årligen (Cederlöf, Ekenäs II, s. 192). Sannolikt skatteköpte han hemmanet. Hans änka Catharina, f. Hultman, anges i 1791 års mantalslängd som dess ägare, och på sin dödsbädd, 1794, testamenterade hon till sin son, handelsmannen Gustaf Böning, dispositionsrätten däröver, med förbehåll att en sonson Reinhold Böning, skulle ärva en tredjedel därav; skulle Reinhold dö utan bröstarvingar, så komme farbrodern Gustaf att få även hans del, och detta bekräftades av Gustafs två systrar och svågrar när de 1795 mot ett vederlag av 111:5:4 rdr erkände honom som ägare till 2/3 av hemmanet, d.v.s. sålde till honom sin tredjedel. Gustaf gjorde konkurs omkr. 1800, och därvid övergick hans äganderätt till svågern Carl Hultman, vilken jämte sin hustru Lovisa Böning 26/8 1801 skänkte de mottagna 2/3 av gården till Gustafs omyndiga son Gustaf Fredrik Böning, förbehållande sig inseende över att dess årliga avkastning skulle användas till hans uppfostran.

Som landbönder under släkten Bönings tid ses

Anders Johansson, f. 1761 i Tenala, i kyrkboken 1796-1802 överstruken och ersatt med / (efterses i SN: tillhör föd.år o. -ort Erik Ersson?)

Erik Ersson, hit 1794 med hustru Maja Stina, f. 1772, och en dotter f. 1790 i Tenala.

Erik Jacobsson, f. 1762 i Tenala, med hustru Maja Johansdotter, f. 1759 i Tenala, sannolikt hitkomna omkr. 1801, avflyttade till Pojo 1810.