NISSBACKA

utgjorde 1 1/2 skattmark allt från 1540 tills det omkr. 1696 avskattades till 2/3. Det nuvarande namnet möter 1547 i formen Nissebacka, men därförinnan och växelvis intill 1556 heter gården Jaansbacka, Jonsbacka eller Joanszbakka. De bondenamn, Nils och Johan, som avses, ses inte i de tidigare skatteböckerna, varför deras bärare måste ha bott här före 1540.

Henrik Olsson är bonde 1540-57, och jämte honom skrives här Mårten Böker eller Bökiar, vars efternamn säger att han är tunnbindare.

Tomas Mattsson, bonde 1558-92, innehar 1570 7 1/3 av byamålets 12 stänger jord, medan 4 2/3 tillhör utbysmän, måhända den nämnde Böker eller hans arvingar.

Sigfrid Tomasson ses 1593-94 som bondenamn, men hemmanet ligger då "platt öde" och obesuttet, utan förmåga att erlägga någon skatt. Ödesmålet synes fortbestå, anges 1635 ha varat i 60 år, vilket då är överdrivet - men det blir mer än 60 innan en ny varaktig ödesbrukare antecknas. I stället för Sigfrid Tomasson, vars namn står kvar i 1601 års jordebok, skrives i ödeslängder 1635-45 samt jordeboken 1635 Sigfrid Persson, vilken ej nämnes i andra handlingar. Möjligen kan ett av honom gjort kortvarigt försök till uppodling förklara ett yttrande av grevskapsfogden Adam Bahn vid tinget 16/4 1641: att Nissbacka då var ödelagt sedan fyra år och inbärgningen av dess höväxt lagd under Raseborgs gård. Detta anförde han i ett svaromål gentemot fru Carin Slang på Domargård, som krävde ersättning för att han, okunnig om ägoförhållandena, hade låtit dagsverksbönderna inbärga höet även av en inom Nissbacka rå belägen, av gammalt Domargård tillhörig urfjäll.

Erik Simonsson från Åsenby anmälde sig vid tinget 30/9 1672 sinnad att upptaga Nissbacka och fick däröver ett vittnesbörd: "av urminnes tider öde legat, åker och äng, ja ock själva bys tomten alldeles skoggången, eljest är hemmanet av ganska trång och ringa lägenhet så att han intet timmer utan några granstockar på sina ägor finner". Erik bodde här 1674, åtnjöt ödesfrihet 1676, mantalsskrevs 1680-87 med sin hustru Malin, men hade vid sin död 1691 ej bragt hemmanet "till dess förra bruk", och det återföll då i ödesmål. Han efterlämnade likväl arv.

Henrik Eriksson, den föregåendes son, i juli 1696 av kronofogden immitterad i fädernegården, fick vid vintertinget 1697 förord till åtta frihetsår, men skulle enligt landshövdingens resolution av mars 1699 skatta redan följande år, 1700. Intygades vid vintertinget 1701 vara oförmögen därtill, fastän han "väl gjort sin flit" att upprätta hemmanet; emedan tredjedelen av åkern ännu låg i linda och stuga och loge var obebyggda, förordades frihet t.o.m. 1701. Dock saknas hemmanet bland de 1700-01 befriade, och inom några år kom Henrik på obestånd till följd av - som det senare uppgavs - missväxt och vanskötsel. Han måste söka födan hos andra, blev skriven till knekt för Brasby rote, men höll sig därefter gömd.

Erik Eriksson, den föregåendes bror, f. 1651, mantalsskrevs som bonde 1706 - men enligt ödesrannsakning, som hölls 1711, tillträdde han det först i november 1709, och då skall 6-7 kappland ha varit av brodern Henrik sådda med råg. Erik fick förord till fem års frihet; vad som beviljades är okänt, men 1719 erlade Erik skatt till den ryska makten. Han förestod hemmanet ännu 1731, då gården härjades av en eldsvåda, vållad av att hans 95-åriga svärmor handskades ovarsamt med lysstickan. Som gammelfar levde han 1737. Gift med 1:o Anna, mantalsskriven 1706; 2:o Maria, skriven 1710-, död 1733 (begraven i kyrkan 12/8).

Johan Ersson, den föregåendes son, f. 1700, d. 1780, bonde 1734-73; fick 1756 hemmanet värderat för inlösen av skatträttigheten och blev för 45 daler smt dess ägare. Gift 1:o senast 1734 med Karin, f. 1704(?), död 1756, begrovs 7/6 (namnet granskas i mtlslgder efter 1744); 2:o senast 1761 med Anna Henriksdotter, f. 1731, död 1787.

Salomon Henriksson, bondson från Västanby Klockars, f. 1744 (1746 enligt Karis kyrkbok), d. 18 , tillträdde hemmanet som måg till den föregående, enligt svärföräldrarnas överlåtelseskrift av 26/4 1773, vartill hans svågrar Johan och Anders lämnade sitt bifall, den ena emedan han till hälsan var för klen att åtaga sig hemmansbruket, den andra emedan han föredrog en annan levnadsbana. Gift med 1:o Lena Johansdotter, Johan Erssons äldsta dotter (ur första giftet), f. 1745, gift 1773, d. 1780; 2:o Maria Jacobsdotter, f. 1753 i Västanby, d. 18 .

Carl Johan Westerholm, den föregåendes son, f. 1776 på Nissbacka, d. 18 , övertog hemmanet 21/9 1804 enligt avhandling med far och styvmor, vari han lovade dem sytning samt sina hel- och halvsyskon utlösen med 55:26:8 rdr "gångbart mynt".

Snappertuna Fornminnesförening r.f.- en medlem av Finlands Svenska Hembygdsförbund FSH r.f.