SNAPERTUN

Tidigare har anförts (s.), att den lilla bosättning, som hette Snapertun, Snappertuna, sannolikt under medeltidens slutskede uppstod inom ett hörn av Raseborgs kungsgårds ägor. Länge förblir den beroende av gården, utan egen skog och eget fiskevatten, och under vissa skeden ser den ut att återgå under den, blir osynlig i skattelängderna. Under 1500-talets mitt möter den bland skattejorden, men då växelvis i Barsgårds och Persö bol. Senare gäller den som frälse, under växlande ägare, men blir under grevskapets tid lagd som landbogods under gården och efter reduktionen indragen till kronan.

Namnet ses tidigast i Raseborgs räkenskap för 1540, där för Madalene i Snappertuna, som för slottet "haffwer väffwitt 8 Rytor", utbetalas i lön 5 öre för varje - 1 öre var då en timmermans dagspenning, och betalas kvinnoarbetet hälften lägre, så blir beräkningen tio dagar för en rya. När det därnäst uppträder, gäller det två män i "Snappertun", som vid midsommarmarknaden vid Karis kyrka 1542 i likhet med många andra från Karis och dess grannsocknar har köpt råg av kronans sparade förråd, den ena, Marcus, en spann, den andra, Matz Larsson, två spann. Här fanns alltså två hushåll, men det är inte för den skull säkert att jorden var delad på två lägenheter, ty den ena av männen kan på något sätt vara verksam i den lilla staden Snapertun, kanske båda två.

I de äldsta tionde- och matskottslängderna ses Snapertun som ett odelat enstaka hemman, brukat 1556-58 av Lasse Tordsson. Jämte honom antecknas 1557-58 en Påvel Henriksson, som dock ej svarar för någon skatt och betecknas som "mola", en medellös inhysing. Lasse själv erlägger skatter motsvarande två nattvardgångna personer och fyra mjölkande kor. I tionde ger han 1/2 spann råg, 5 kappar korn och 2 kappar havre. I 1558 års tiondelängd står Lasse som bonde, men i samma års matskottslängd och därefter t.o.m. 1584 i olika slags längder ses Tord Larsson, tydligen den föregåendes son. Under hans tid redovisas hemmanet som frälsegods, men blott under vissa år anges frälseägaren: 1567 fru Brita (Tre Rosor?) till Penningby - ett herrgårdsslott i närheten av Norrtälje - 1574-76 Tor Andersson (som även ägde Langansböle), 1583-84 Arvid Hindersson. Motsvarande frälselängder under 1600-talets början utelämnar namnet Snapertun.

Sölvskatteregistret 1571 visar Tord Larsson som medelmåttigt förmögen: han skattades för 1 häst, 3 kor, 2 ungnöt, 5 får och 1 svin. Då det är bekant, att grevskapens innehavare gärna motade bort annan adel från sina län, måste man hålla för sannolikt att efter Raseborgs grevskaps tillkomst (1569) Snapertun inom några år indrogs under sitt gamla stamgods och därunder fick karaktär av torp. Antagligen drabbades det av den kris, med allmän oro och flykt från jorden, som under 1590-talet och 1600-talets början gjorde ödeshemmanen dystert talrika. Det anges 1632 som upptaget av en ödesbrukare Erik Jacobsson; han erlägger i stadgeskatt en spann säd och ett lispund smör. Kort därpå delas hemmanet i två hälfter, vardera om 1/4 mantal, 1635 brukade av två "grevens landbönder", Erik Jacobsson och Michel Hansson. År 1645 står det ena hemmanet i ödeslängden, nu med namnet Claes Hindersson, men från 1650 är för en lång tid båda bebyggda. Mot seklets slut minskas mantalet till 1/6 för vardera hälften.

Det hemman, som nutilldags går under namnet Finnäs, beboddes 1650-56 av Simon Finne eller Simon Michelsson jämte dottern Lisbetta. Hemmanets nutida namn får anses som en sen missuppfattning av genitivformen Finnes. Som husbonde ses 1662 Anders Simonsson, likaså med en dotter Lisa. Efter honom följer Matts Thomasson, från 1666, troligen identisk med den Matts Finne, efter vilken hemmanet långt efter hans egen tid förblir benämnt. Ovisst är om han, likaså den nyssnämnde Simon, var finsktalande (alternativt: härstammade från Finby, jfr s.) eller om han fick namnet efter hemmanet, alltså som ett arv från Simons tid. Matts hustru heter 1666 Beata, från 1668 Kirstin. Hemmanet betecknas 1676 jämte grannhemmanet (som senare blir prästboställe) som stadgehemman inom Raseborgs gårds rå och rör. Thomas sitter kvar ännu 1681, men därefter faller det i ödesmål. Vid hösttinget 1683 inträffar det ovanliga, att en kvinna anmäler sig som ödesbrukare: hon heter Lisbeta Hindersdotter, vill uppta det hemman om 1/6 mantal, som Matts Thomasson förr har åbott, och lovar att inte överge det "inom Bolagz teckio" till skada för sina tre kautionister, bönder i Persö, Antby och Bredäng. Det vittnas: "Jorden alldeles förlamad, och alldeles av ringa ägor består, nödtorftige torpare hus, och intet annat fiskevatten än en liten bäck." Långvarig på hemmanet blev Lisbeta inte. Under de följande åren blir uppgifterna om Snapertun så kanpphändiga, att det blir svårt att undgå förväxling av dess två hälfter: 1687 måste det dock vara Finnäs som enligt mantalslängden bebos av en Matts Hansson med hustru Anna (möjligt är det på honom som den senare använda benämningen Matts Finne syftar), den andra hälften står i ödeslängden under namnet Anders Torkelsson - som kan ha varit en son till den 1643-72 verksamma fogden på Raseborgs gård Torkill Andersson.

En kronans restlängd för 1693 låter förstå, att Finnäs då sedan några år innehas av smeden Markus Michelsson, "fattig men kan dock arbeta och därigenom någorledes betalas". Hans skuld, 17 daler 31 öre smt, är för stor att enbart härröra av hemmanets årliga ränta, men tyder i varje fall på en flerårig eftersläpning med skatten. År 1687 hade han bott på Lagmansnäs med hustru. Ett skuldmål vid hösttinget 1689 visar honom bosatt vid Snapertun. Han bor kvar där, med två barn, i februari 1698, men då tydligen som inneboende hos en snickare Hans Hendersson och dennes hustru Maria Reinholtzdotter - snickaren misstänktes för en i januari begången tjuvnad i kapellet, men fick av smeden ett friande vittnesmål. Kort efter denna händelse måste hemmanet på nytt ha blivit öde. Sedan det 1699 blivit återupptaget, uppgavs 1702 vid ödesrannsakningen oriktigt, att snickaren redan 1697 hade lämnat det öde och rymt till Reval. Den nya brukaren av "det lilla ödeshemmanet eller torpet i Snapertun" var en skräddare från Fagervik, Nils Andersson, antagen 20/3 1699 av kronofogden Axellz efter samråd med bokhållaren på Raseborgs överstesäte Diedrik Schrey. Vid tinget intygades, att vid Nils ditkomst inte hade funnits andra dugliga hus än en liten gammal bod och en endast till väggarna upptimrad stuga. Denna byggde han färdig, och därtill uppförde han en ria och ett fähus. Åkern, bestående av två täppor, hade han funnit i linda, med förfallna gärdsgårdar. Skog och mulbete hade hemmanet "med Rassborgs gård till nödtorften, dock ej utan lov och minne", likaså fiskevatten endast så långt gårdens innehavare tillät. Humlegård och kvarn saknades. Den årliga räntan, 2 daler 4 öre smt, hänfördes enligt indelningsverket till överstens lön, men den sedvanliga ödesfriheten ansåg nämnden nödig ännu för det innevarande året - och så ses den även medgiven i kronans böcker.

Ännu 1710 mantalsskrives här Nils Andersson med sin hustru Lisa. 1712 står i deras ställe, troligen sonen, Anders Nilsson med hustru Karin, men i samma års tiondelängd, där hemmanet kallas Skräddars, är Anders namn struket och ersatt med Matts Ekman. Så hette en klensmed, som tydligen drogs hit av Markus Michelssons efterlämnade smedja och blev bofast här ända till 17 , då han avled. Han var 1706 jämte hustru Brita och en lärpojke mantalsskriven på Raseborgs gård, och samma år hade han i tinget att svara en köpman i Reval för varor han åtnjutit 1702. Vid vintertinget 1709 svarade han kyrkoherden Alftan angående en koffert som skulle beslås, och den uppgavs Ekman ha mottagit vid Raseborg - där hade han alltså fortfarande sin smedja. På Finnäs nödgades han under ockupationstiden ge husrum åt ryska köpmän, vilka nyttjade Snapertun som handelsplats. Efter freden blev han av en bonde på Tostholm i Ingå stämd till tings för golvtiljor och tegel, som ryssarna sades ha stulit för att inreda en åt dem upplåten kammare. Vid vintertinget 1724 blev han jämte sin granne, skräddaren Axel Arvidsson, av länsmannen anklagad för krögeri vid Snappertuna kyrka. Han förklarade då, att han som "smed under Raseborg" och skattande till sin husbonde, general De la Barre, var tvungen att på hans befallning sälja hans öl - vilket föranledde rätten att hänskjuta ärendet till landshövdingen. Några år senare underhandlade han med myndigheterna om att få skatteköpa sitt hemman, en angelägenhet som var svårbedömd till följd av att det saknade egen skogsmark. Till ett värderingsinstrument, som i mars 1730 insändes till landshövdingen, anmärkte kronofogden Pernstedt, att man inte hade beaktat att Ekman hade nödgats annorstädes köpa timmer till stuga och fähus, varigenom inlösningsvärdet hade uppskattats för högt. För denna gång torde planen på skatteköp ha strandat. En senare innehavare av Finnäs, klockaren Nils Lönnbeck, förklarade, när han 1768 överlät hemmanet till sin son Fredrik, att han själv hade köpt dess skatträttighet.

Den andra hälften av Snapertun, den nuvarande prästgården, brukades 1650 av en Melkert, 1654-81 av hans son Adam Melkertsson, som under sina tidigare år hade stöd av systern Kirstin och modern Margareta, under de senare av hustrun Beata. Han kallas 1680-81 Adam Klockare, och mantalslängden upptar då jämte honom och Beata ett annat inbyggarpar, den ovannämnda Anders Torkilsson med hustru Elin. Efter det ovannämnda ödesmålet på 1680-talet fick hemmanet sin nya karaktär av ecklesiastikboställe, varom vidare s.