EKENÄS LADUGÅRD

bildades omkring 1560 av den gamla Ekenäs by, på vars nordvästra utmark Ekenäs stad då sedan ungefär trettio år hade prövat på en till följd av de maktägandes vankelmod osäker tillvaro. Inom stadens bortre del, vid stranden där nu Långgatan och Gustav Vasas gata utmynnar, byggdes samtidigt "Herrgården", residenset för Raseborgs län, senare för Raseborgs grevskap, och till den anslöts ladugården som ett ekonomiskt stöd, en motsvarighet till vad Raseborgs gård hade varit för slottet därinvid. Den av Gustav Vasa och hertig Johan beslutna anläggningen gick under sin första tid under namnet "Nya Raseborg". Ladugården, belägen på den gamla bytomten söder om det från 1871 till 1974 verksamma lärarinneseminariet, räknades liksom fordom byn till Pojo socken - tills den skildes därifrån genom att 1571 inbegripas i det nystiftade Raseborgs grevskap och därmed i Karis socken. Kyrkligt anknöts Ladugården varaktigt till Ekenäs stad, som tillhörde grevskapet så länge detta fortbestod, men i fråga om världslig förvaltning behöll gården dubbelt så länge, d.v.s. till 1800-talets början, sin gemenskap med Karis. Anslutningen hit var topografiskt sett naturlig, då sockenrån av gammalt följde åskammen allt från Kurby till Dragsvik och nu fick göra detsamma ända ut på näset.

Allt från Ladugårdens tillkomst torde en del av Karis-böndernas skattedagsverken ha fullgjorts där. Under grevskapstiden blev det deras skyldighet att underhålla inhägnaden, "balkarna", kring den stora på Ladugårdens mark anlagda trädgård, varav i vår tid Skepparträdgården i stadens södra del är en återstod - troligen fördelad bönderna emellan på samma sätt som i allmänhet kyrkogårdarnas balkar. På ett särskilt sätt förbands med Ladugården Boda samfällighet på Degerö, varom närmare s. Skräddarböle var länge boställe för grevens trädgårdsmästare. Ang. Ladugårdens skötsel och hushållning före grevskapets tid skaffas besked i FRA, räkenskapssaml. 1558-71.

För största delen av grevskapets tid saknas uppgifter om Ladugården och dess bebyggare, men från 1600-talets mitt är det känt att den åtminstone tidvis sköttes av arrendatorer. Om dem berättar Oskar Hultman i "Herrgården":

Berendt Hanneman, av tysk börd, till 1639 inspektor på Svartå bruk och därefter borgare i Ekenäs, hade gården på arrende (från okänt år) till inemot 1658. Han förmodas ha kommit ifrån den till följd av en träta om våldbetande i Ladugårdens åker och den påstridighet han därvid visade gentemot det grevliga husets tjänare.

Johan Andersson, borgmästare i Ekenäs från 1657 till sin död 1675, innehade arrendet från 1658 åtminstone tio år.

Greve Gustav Mauritz Leijonhufvud, myndig innehavare av grevskapet från 1671 till reduktionen 1681, uppgavs - som Takolander meddelar - ha för någon tid låtit staden inneha gården "under ett lindrigt arrende", varigenom dess invånare blev "någorlunda både med fiske och utrymme hulpne".

År 1681 den 2 augusti, några månader efter grevskapets reduktion, blev även Ladugården återförd i kronans ägo. Den lades under Raseborgs 1685 inrättade överstesäte, vars innehavare 1694, Johan Ribbing, detta år anges ha varit bosatt på Ladugården. Möjligen bodde han där redan 1693, att döma av årtalet på den oblatask av drivet silvet, som han och hans maka Christina Maria Mörner skänkte till Ekenäs kyrka.1 Gården fick 1695 ändrad karaktär, gjordes till ett berustat säteri, vilket anses innebära att Lewenhaupt återfick den; men som dess faktiska ägare framträder Ribbing, sannolikt efter att ha köpt den av Lewenhaupt. Efter Ribbings död på slagfältet vid Narva tillhörde den några år hans sterbhus, så ännu 1706, då här mantalsskrevs en arrendator Sven Månsson, tre drängar, tre pigor samt en trädgårdsmästare Erik Bengtsson med hustru. Det förefaller som hade Ribbings under sin livstid utnyttjat platsens möjligheter till seglation: av ett senare tingsärende (1704) framgick att 1697 en Johan Henriksson Lohm från Ladugården, troligen en av dess underhavande, hade av sedermera rusthållaren Matts Ingman mottagit ett parti humle att försäljas i Stockholm.

1 En annan gåva till samma kyrka, en duk för bordet i sakristian, synes tala om Ladugårdens inbyggare under närmast föregående skede: den var (enligt Emmy Hultmans uppsats om inventarier i Ekenäs kyrka, Ekenäs stad och bygd, s. 328) förärad av "jungfru Margareta Diurman på Ladugården", mellan åren 1682 och 1696. Hon var dotter till borgmästaren i Ekenäs Erik Diurman, som uppges ha bott på Herrgården från sitt tillträde till sysslan 1688 till sin död 1692. Så oklara som vid denna tid både Herrgårdens och Ladugårdens ägoförhållanden var, synes det inte uteslutet att borgmästarfamiljen också innehade Ladugården.

Assesorn, senare hovrättsrådet Lars Adlermark i Stockholm framträdde efter Nystadsfreden som Ladugårdens ägare. Han utarrenderade den för åren 1724-29 åt handelsmannen i Ekenäs Johan Henrik Kessner, som redan 1724 var mantalsskriven i gården. På Adlermarks befallning förde Kessner 1727 en rättegång mot en av de underlydande, f.d. "torparen" på Skräddarböle, Matts Henriksson, för att avtvinga honom ett dagsverke i veckan för de sytningsförmåner han hade betingat sig av sin dotter och svärson när han till dem överlät lägenheten. Tvisten synes ha lett till en kompromiss (s.), och 1732 var det en ny arrendator, kornetten Jonas Pagander, som ansatte den gamle för de täppor han brukade till sitt uppehälle. Under dessa arrendatorers tid minskade gårdens mantalsskrivna arbetsstyrka: Pagander anmälde 1734 blott två drängar och två pigor, och redan Kessner hade bortlämnat trädgårdsmästaren. Mot honom, berättar Johannes Cederlöf, inledde Adlermark en process, beskyllde honom för att ha låtit trädgården, godsets värdefullaste del, förfalla, likaså humlegården, som tidigare hade avkastat 15-16 lispund om året; mest förbittrades hovrättsrådet över att Kessner i strid mot ingångna överenskommelser hade svedjat i Hagen. Pagander hade under sina arrendeår konflikter med stadens borgare, som lät sin boskap våldbeta på ladugårdens åkrar.

Torpen under Raseborgs överstesäte Grönborg,

beläget på sydsluttningen av en kulle 350 m öster om slottsruinen, nämnes 1712 som bebott av Gustaf Gran, klockare vid Snappertuna kapell (s.), och hans hustru Karin. Det var ett bland tre i jordeboken skrivna kronotorp i det dåtida Karis - de andra var Alström och Gålisjö i närheten av moderkyrkan. Åren 1723-24 bodde Gran invid kapellet hos dotter och måg, medan som torpare på Grönborg ses Johan Gran, f. 1697, troligen Gustafs son, med hustru Margeta, f. 1702. Ovisst är om hon var den Margareta Olofsdotter från Konungsböle Kolars, som 26/12 1733 vigdes med Johan Gran och med honom hade barn döpta 1734-41. Hennes namn skrives även Märta.

Anders Fogel med hustru Maria är i den 1723 började kommunionboken införda närmast efter Johan och Margeta.

Henrik Hansson är 1744 mantalsskriven här jämte mor Maria.

Henrik Andersson, f. 1720 i Karislojo, lät 1746, som torpare på Grönborg, med sin hustru Maria Andersdotter, döpa ett barn. Maria dog 26-årig 1755, begrovs 13/4 med ett barn. Henrik gifte 19/10 s.å. om sig med bondeänkan Brita på Svartbäck hemman och blev husbonde där (s.).

Jöran Johansson Grönberg, landbondeson från Västerrösund, f. 1726, torpare 1760-86, död 1786. Gift 1:o 13/10 1754 med Maria Sigfridsdotter, piga i Västerrösund, död 1768, begraven 24/1; 2:o 22/1 1769 med pigan Carin Eliaedotter från Lillbarsgård, f. 1739 i Barsgård, död 1800.

Henrik Jöransson, den föregåendes son, f. 1760 på Grönborg, torpare troligen 1786-807. Gift senast 1790 med Maria Jöransdotter, f. 1764 på Långö.

Axel Ekman, f. 1774 i Tenala, till Grönborg 1806 från "Västanby" (Västerrösund?), kvar här 1808. Gift senast 1806 med Caisa Johansdotter, f. 1784 vid Raseborg, även hon hit från "Västanby".

Ersö, på 1500-talet Eriksö,

en redan 1551 för svedjebruk under Raseborgs gård nyttjad, nu med fastlandet ????

Lagmansbode,

vid en till Bodaviken avvattnad åkerlycka 2,3 km SO om slottsruinen, nu inom Lagmans område, har namn efter en där fordom uppsatt bod till stjänst för skattepersedlars förvaring och utskeppning, 1680 tillsedd av Claus Bodwachtare, vars bonings- och uthus kanske senare blev torphus. En hustru Merta i Lagmansbodom - formen på -om antyder att där fanns mer än en bod - hade vid vintertinget 1682 med värdinnan på Lagmans en tvist om ägor. 1734 mantalsskrevs på "Lamansboda torp" under Raseborg hustru Beata - tidigare jämte sin man Hans Iwansson kyrkskriven på det närbelägna torpet Lagmansnäs; han dog 46-årig 1740, begrovs 20/7 i kyrkogården och angavs i begravningslängden ha bott på Lagmansboda. En piga Maja mantalsskrevs här 1744, men därefter synes torpet ha stått öde och återupptogs först omkring 1770, efter det att Lagmans hemman som gåva hade tillfallit inspektoren Bäckström (s.) och hade torpstället inom sina erkända ägor. Torpets senare bebyggare redovisas i stycket om Lagmans.

Lagmansnäs eller Minnes,

på udden mellan Boda- och Kopparnäsvikarna, hade liksom Lagmansboda ett ovisst förhållande till den stora kungsgården och det därifrån sent avgränsade Lagmans. Det skrevs 1761 bland torpen under Raseborg, bebott av Lisa värdinna, men framstår både tidigare och senare som närmare anknutet till Lagmans, får därför här sin vidare redogörelse i samband med detta.

Torsholm,

på en ännu av sankmark omgiven f.d. holme 2,6 km SSV om slottsruinen, 800 m NV om Ersö torp, i slottets handlingar omtalad 1559. Dess bebyggare måste till en stor del ha haft sin utkomst av fisket. En 1761 avträdande torpare talte inte direkt om det, men sade sig ha haft "allenast en knapp tunneland utsäde av eländig mark". Tänkbart är att någon av de fiskare, som vid olika tider varit anställda på Raseborgs gård, varit bosatt här, men därpå ges ingen bekräftelse. Tidigast mantalsskrivna här är Nils Johansson med hustru Anna, år 1744; han är (utan hustrun) redan 1734 skriven som torpare under gården, men torpets namn är då inte utsatt.

Johan Gustafsson Dahlström, med hustru Stina, innehade torpet 1751-61 och gjorde under dessa tio år tre dagsverken varje vecka. När han efter egen uppsägning trädde ifrån, tog han med sig två sängar, tre fönster av glas, en dörr med lås och gångjärn, en badlave från rian m.m., som han själv hade nödgats anskaffa emedan han vid sitt tillträde ej hade "funnit torpet uti laga stånd för sig" men väl fullgjort sin årliga byggnadsskyldighet. Boställets innehavare, översten och baronen Herman Fleming, lät stämma torparen till tings, yrkande på plikt och skadeersättning, men rättens dom blev frikännande.

Johan, med hustru Maria, var torpare 1765.

Johan Henriksson, f. 1734, d. 1780, hade torpet 1771 och till sin död. Gift senast 1763 med Anna Henriksdotter, f. 1735, d. 1777.

Johan Henriksson, den föregåendes dräng, f. 1754 på Prästholm, son till torparen Henrik Eriksson; torpare troligen 1780-99, d. 1799(?). Gift senast 1781 med Greta Andersdotter, bonddotter från Dalkarö, f. 1753, d. 179 .

Johan Andersson, f. 1764 i Finby (bondson från Snörs?), torpare 1799-18 . Gift senast 1793 med Stina Carlsdotter, bonddotter från Finby Skriks, f. 1760, d. 18 .

Antagligen samtidigt med Johan Andersson bodde på Torsholm en spannmålstorpare Fredrik Henriksson, f. 1775 på Gästersö.

Stubbäng,

1,1 km öster om slottsruinen, vid dalen som fordom har utgjort en lång inre del av Kopparnäsviken, nämnes från 1545 ofta som en av slottets mest betydande ängar, där en ängsvaktare tidigt kan tros ha satts att bo. Vittnesbörd om bebyggelse här ges dock först 1750, då Stubbäng uppräknas bland överstesätets övriga torp. Tidigast känd som torpare på platsen är

Nils Isaksson, f. 1720, d. 1806, 1751 mantalsskriven med hustru Kirstin, som synes ha dött 1757 eller kort därefter; omkr. 1762 omgift med Maria Nilsdotter, f. 1722, d. 1800 som gammelmor på torpet.

Johan Nilsson, den föregåendes son, f. 1757, d. 1797, torpare senast från 1782 till sin död. Gift 1:o senast 1777 med Maria Eriksdotter, f. 1755, bonddotter från Konungsböle Kolars, d. 1787; 2:o omkr. 1790 med Katarina Hansdotter, f. 1761, hitflyttad 1788 från Ingå, änka från 1797.

Isak Johansson, den föregåendes son, f. 1777 på Stubbäng, torpare 1797-18 . Gift 179 med Juliana Jacobsdotter, torpardotter från Långö, f. 1774, d. 18 .

Kopparnäs,

2 km SO om slottsruinen, på Kopparnäsvikens västra strand, bär ett namn som anses vittna om forntida köpenskap på platsen (s.) men knappast för den skull bestyrker tidig bosättning. Även här nämnes torpet först 1750, då bebott av

Henrik Mattsson och hustru Maria Eriksdotter, f. 1723, d. 1799, mantalsskrivna 1751.

Elias Henriksson, torpare 1756-61; kommen från Västerby (invid Horsbäck?) gifte han sig 17/4 1754 med Maria Henriksdotter på Kopparnäs, som sannolikt var en dotter till Henrik Mattsson i ett tidigare gifte än det ovannämnda. Elias dog 1763, begrovs 20/3 och torpet förestods 1765 av en änka Maria, tydligen ovannämnda Maria Eriksdotter, biträdd av nedannämnda son Salomon och en dotter Anna.

Salomon Henriksson, Henrik Mattssons son, f. 1745, torpare 1771-77. Gift 15/11 1772 med Maria Johansdotter, bonddotter på Lill-Baggård, f. där 1750. De mantalsskrevs senast 1782 på hennes hemgård och tillträdde senare där värdskapet.

Henrik Henriksson, den föregåendes bror, f. 1751 på Kopparnäs, d. 18 , torpare 1782-18 . Gift senast 1790 med Anna Jacobsdotter, torpardotter från Långö, f. 1763, hit från Långö 1789, d. 18 .

Hästö torp,

1,6 km SSV om slottsruinen, har namn efter den stora ö som i nord och öst kantades av Slottssundet, i väst och syd av nu upplandade sund och fladar. Önamnet talar om att slottet här hade sitt hästbete, men även en inhägnad gärda omtalas från 1553 ofta i kungsgårdens räkenskaper, 1554 en sved på Hästö. Torparfolk är mantalsskrivet från 1751, tidigast

Jonas, med hustru Kaisa.

Jacob Arvidsson, f. 1723, torpare 1761-, enligt kommunionboken död 1772, men synes vara identisk med den Jacob som ännu 1776 är här mantalsskriven. Gift senast 1760 med Maria Hansdotter, f. 1727, d. 1787.

Erik, sannolikt den föregåendes måg Erik Hansson, f. 1752, torpare 1782. Gift med Sofia - som ej återfinnes i kyrkboken.

Isak Eriksson, f. 1733, torpare 1791, d. 1791. Efterlämnade änkan Maria Michelsdotter, f. 1755, 1792 nämnd som styvmor till soldaten Erik Gök i Pojo.

Matts Andersson, den föregåendes måg, f. 1764 i Livland, torpare 1791(?)-1803, flyttade till Helsinge 1803. Gift senast 1792 med Anna Isaksdotter, f. 1766 vid Raseborg.

Mjölkbacka,

200 m SO om slottsruinen, på Hästös norra strand, att döma av namnet en mjölkningsplats för kungsgårdens kor, nämnes 1750 som torp.

Christopher Andersson, f. 1711, d. 1785, var ännu 1745 bonde på Stor-Barsgård Västergård (s.), men från omkr. 1750 till 1771 torpare här - dock med ett avbrott kring 1765, då en son Anders förestod torpet. Hustrun Elisabet Andersdotter bodde kvar som änka till sin död 1789.1

1 Hans dotter Maja anges i kommunionboken 1796-1802, f. 348, vara född på Mjölkbacka 1742 - är året riktigt, så måste platsen vara Barsgård.

Johan Persson, den föregåendes måg, f. 1744 som bondson på Finby Ravals, d. 18 , torpare 1782-1800. Gift senast 1775 med Beata Christophersdotter, f. 1747 i Barsgård, d. 18 .

Kaldbro eller Brokarls,

under 1700-talet även kallat Kallbacka torp, 2,1 km NV om slottsruinen, invid det forna Brosundet, nämnes som torp från 1761.

Matts Danielsson, f. 1720, d. 1788, torpare 1761-71, sedan kvar som gammelfar. Gift senast 1749 med Anna Isaksdotter, f. 1732, d. sannolikt 1777.

Carl Henriksson, den föregåendes måg, f. 1747 som bondson på Borgmästars i Kila, d. 18 , torpare 1782-18 . Gift 1:o senast 1779 med Anna Mattsdotter, f. 1749, d. 1790; 2:o senast 1791 med Magdalena Persdotter, f. 1756 i Höstnäs, d. 18 .

En spannmålstorpare Isak Eriksson, f. 1733, med hustru Maria Simonsdotter, f. 1735, är kyrkskriven här på 1770-talet, troligen kortvarigt.

Nytorp, eller Grindhals,

0,6 km OSO om slottsruinen, där Slottssundet böjer sig mot söder, nämnes som torp från 1768.

Erik Eriksson, f. 1738, torpare 1768-82, kanske identisk med den Erik Forss, torpare under Raseborg, som 1770 var svarande i ett skuldmål. Gift senast 1767 med Maria Henriksdotter, f. 1735, kvar här 1782. Eriks mor, Maria, f. 1722, är skriven på torpet ännu 1782.

Johan Mårtensson, f. 1753 i Horsbäck, troligen son till torparen Kärrström, innehade Nytorp 1784-1809. Gift senast 1780 med Stina Johansdotter, f. 1756 i Gebbelby, syster till skräddaren Carl Johansson, vilken även han en tid bodde på Nytorp.

Hästöbäck eller Hästebäck,

0,5 km SV om slottsruinen, på Hästös forna NV-strand, saknades ännu 1771 i mantalslängden.

Johan Blomster, kyrkoväckare, f. 1720, död 21/10 1775, bodde enligt kyrkboken här någon tid före sin död. Gift med Maria Johansdotter, f. 1719, död 1792. Deras dotter Maria Johansdotter, f. 1753, var gift 1:o 2/7 1772 med drängen Mårten Mattsson, f. 1737, död 1775; 2:o senast 1778 med nedannämnda Johan Henrksson.

Erik, ej kyrkskriven här, mantalsskrevs 1776 som torpare. Hans hustru Maria var måhända den hustru från Hästöbäcks torp som begrovs 20/4 1777.

Johan Henriksson, f. 1756, torpare 1778-91. Gift med ovannämnda änka Maria Johansdotter, som dog 11/2 1790.

Erik Henriksson, f. 1764 som torparson på Prästholm, torpare här 1792-97. Gift senast 1792 med Greta Fagerholm, f. 1771 på Mjölkbacka som dotterdotter till torparen Christopher; här även hennes mor Maja Christophersdotter, f. 1742 (jfr noten s.).

Erik Holmberg, bondson från Kudiby Lillgård, f. 1766, d. 18 , torpare 1802. Gift senast 1794 med Ulrika Johansdotter, f. 1764 i Pojo - en deras dotter var född 1794 vid Raseborg, där Erik synes ha varit spannmålstorpare ännu 1797.

Nyåker,

1,2 km SV om slottsruinen, väster om sundet som förr avskilde Hästö från fastlandet, nämnt som torp från 1770-talet (kommunionboken).

Hans Jacobsson, kyrkväktare, f. 1736 i Åsenby, d. 1804, torpare här enligt 1773-77 års kommunionbok, mantalsskriven 1791. Gift 1:o senast 1764 med Maria Hansdotter, f. 1744, d. 1788; 2:o senast 1791 med Märta Johansdotter, f. 1749 på Domargård.

Henrik Hansson, den föregåendes son, f. 1764 i Gebbelby, torpare 1797-18 . Gift senast 1793 med Ulrika Johansdotter, bonddotter från Trångsund Östergård, f. 1770, d. 18 .

Minnes

skrives 1761 som torp under Raseborg, senare under Lagmans, se s.